Ända sedan medeltiden hade statsmakten försökt knyta allt hantverk till städerna, men vissa s.k. nödige gärningsmän hade likväl måst tillåtas på landsbygden, i första hand skräddare, skomakare och smeder. Skräddarna och skomakarna ambulerade mellan gårdarna, där bönderna själva tillhandahöll materialet, oftast egen produktion av textilier, skinn och läder. Betalningen bestod främst av kost och logi under tiden arbetet pågick. Smeden däremot, som var beroende av större verktygsutrustning, arbetade i sin smedja, vilken dock i vissa fall tillhörde kyrkan eller socknen. Ofta tillhandahöll han själv råvaran, och detta, i förening med de större kraven på utrustning samt en högre yrkeskompetens, innebar att smeden var mera av egen företagare med högre ekonomisk och social status än övriga sockenhantverkare och därmed stod de skråbundna yrkesbröderna närmare.

Allmogesmide bedrevs på landsbygden utanför det skråorganiserade smideshantverket i städerna och de privilegierade verksamheterna vid adelsgodsen, bruken och faktorierna. Innan regleringar började införas i Norden vid slutet av medeltiden torde detta landsbygdshantverk ha varit den vanligaste formen för smide, och med näringsfriheten vid 1800-talets mitt ökade dess betydelse på nytt.

Smide till husbehov utövades överallt i vårt land utom i vissa utpräglade jordbruksbygder, framför allt i de gamla danska landskapen med deras anknytning till kontinentala traditioner. Annars fanns i äldre tid vid varje gård en smedja, där man kunde tillverka det viktigaste i fråga om smide. Denna husbehovstillverkning kunde tidvis utökas till avsalusmide, vars betydelse växlat starkt. I vissa bygder utvecklades efter hand en omfattande produktion, vanligen med specialisering på vissa artiklar som knivar, yxor, lieblad o.d., avsedd att saluföras på marknader eller genom kringföringshandel. I stor utsträckning har denna tillverkning varit lokaliserad till de s.k. hantverksbygderna i norra Skåne, södra Västergötland, Bergslagsbygderna, Siljansbygden m.fl. områden.

I andra bygder där man inte sysslade med smide, som i delar av Skåne, fanns sedan gammalt by- eller sockensmeder, som försåg bönderna med järnartiklar, skodde hästar och reparerade redskap.

Dessa blev i allmänhet under 1700-talet tvingade in under det rådande näringspolitiska systemet, som innebar att allt hantverk skulle skötas av städernas borgare inom skråväsendets ram. Det vanligaste var att landsbygdssmederna måste anhålla om s.k. gärningsbrev hos landshövdingen och årligen erlägga gärningsören (skatt till närmaste stad eller till kronan) och på detta sätt inordna sig i systemet.

Hantverkstekniskt sett var allmogesmidet till övervägande del svartsmide (grovsmide), dvs. bearbetning och formning av arbetsstycket gjordes på städet med hammaren jämte mejslar, dornar, sänken m.m. Produktionen bestod av nyttoartiklar, såsom verktyg (yxor, knivar), jordbruksredskap (spadar, hackor och plogbillar), byggnadsjärn (ankarjärn, fönster- och dörrbeslag och lås) samt fordonsdelar (hjul- och navringar, beslag till vagnsunderreden och vagnskorgar, slädmedar m.m.). Trots denna renodlade nyttoproduktion har en stor del härav en utpräglat konstnärlig utformning.

Den äldsta skråordningen för smeder i Stockholm 1479 omtalar grovsmeder, klensmeder, knivsmeder och svärdberedare. År 1662 hade bössmeder, hovslagare, plåtslagare, sporrsmeder och svärdfejare tillkommit. Smederna i städerna måste tillhöra skrået, men adeln, hovet och socknarna på landet kunde anställa egna smeder.

Även i Sverige växte under 1700-talet kritik fram mot skråsystemet, men först med 1846 års fabriks- och hantverksordning upphävdes de svenska skråna. Kvarstående begränsningar för att fritt utöva ett hantverk upphävdes 1864.