VIBY i gamla tider

PERSONGALLERIET


Ängapågarna - Sven och Fritz Nilsson


 

SVEN OCH FRITZ Nilssons växte upp i föräldrahemmet nere på ängarna därav benämningen ”Ängapågarna”. De som på 1930 – 1950-talet spelade fotboll förknippar huset, och då framförallt gårdspumpen där, som stället där man tvättade av svetten efter matcher och träning. Många var de små skolgrabbar, som efter att ha skrapat knän och armbågar under eftermiddagarnas fotbollsspel på den hårda arenan, gråtande fick sina skavanker ompysslade av den barnvänliga modern – Elna.

Vid högvatten gick sjön i det närmaste upp till huset och Fritz berättar, att han under vissa vintrar kunde spänna skridskorna på sig hemma i källaren och med några få kliv var han sen ute på blankisen – säkert avundsvärt bland många av hans skrid-skointresserade kompisar. Fadern Per – mest känd som ”Toskeper”drev en mindre maskinstation med bland annat a stenkross, som för övrigt han var verksam med vid pirernas byggnad i Åhus hamn. Dock var det Toske-Pelles ambulerande tröska (toska – på dialekt), som gick runt på de olika gårdarna, som gav den mesta av försörjningen.

 

 

Soldaten

John Falk

Oskar-Olle

Augusta i Kärret

Martin Wiberg

Karl Ström

Familjerna Sven Månsson och Sven Nyström

 

 

 

 

 

Pers företagsamhet satt i generna på pågarna. Så med många idéer och en orädsla för att pröva på dessa, var Sven o Fritz så gott som i hela sitt yrkesverksamma liv egna företagare med total avsaknad av någon form av anställningstrygghet. Ofta fick olika verksamhetsformer kombineras för att ge en tillräcklig årsinkomst. Så – även om ”ängapågarna” blev mest kända för sitt insjöfiske kom deras långa yrkesliv att innehålla flera unika och spännande verksamhetsformer.

 w w w

Precis som de flesta av vibyungdomarna började såväl Sven som Fritz vid tegelindustrin efter avslutad skolgång. Sven, som var den äldste av bröderna, hade redan ”avancerat” till brännare på Kvarnäs tegelbruk när Fritz som 14-åring började sin anställning där. De vanliga ”slitjobben”- att lava sten m.m. var förstås den självskrivna uppgiften för unga anställda.
 Efter några år på bruket accepterade Fritz en förfrågan om han ville börja inom brännarteamet. Ett jobb som kanske inte var så slitsamt men innebar oregelbundna arbetstider med nattskiftsjobb.Efter Pers bortgång 1937 drev de båda bröderna hans verksamhet vidare, och delade då upp arbetsåret mellan anställning på bruket och denna säsongsbetonade sysselsättning. Dock lade man ner denna rörelse efter endast tre år i branschen. Detta hade sin orsak i, att en med dagens ordval så kallad ”pirat” – Sillanisse – dök upp på marknaden och tröskade för tjugofem öre säcken i stället för en krona som var det gängse priset. Även om Nisses firma endast blev något år gammal hann den således konkurrera ut några av de gamla etablerade tröskorna i bygden.
 
Med den närhet bröderna hade till sjön under sin uppväxt var det kanske inte så konstigt att intresset för fiske kom under tidig ålder. Bland annat berättas, att redan när Fritz gick i småskolan ”slog han isgäddor” nere på översvämningarna under sin frukostrast och i en gammal homma som han fått av sin far fångade han ungefär vid samma ålder en jättegädda – som inte gick att väga på besman, då vikten här är begränsad till tio kilo. Med denna gädda gjorde han också sin första affär med fisk då Simon Bjerstedt och lärare Ahlmgren, som båda var på besök i föräldrahemmet, delade den stora fisken och betalade fem kronor per man till en lycklig skolepåg.
Kanske var det minnet av denna affär som var upphovet till att bröderna ”så där lite vid sidan om” sin ordinarie sysselsättningen vid Kvarnäs börjat fiska i Hammarsjön. Med den förändrade arbetstiden som brännarejobbet innebar – med fridagar mitt i veckan – kunde ju också fisket utökas.

Då detta var under krigsåren fanns ingen bensin att få tag i till någon form av båtmotorer, utan man var helt hänvisad till årorna. Så när det var dags att sätta ut fångstredskapen på våren rodde man vars en båt, fullastade med mjärdar och ståltrådsnät, till de olika fiskeplatserna i sjön. När man sen under säsongen vittjade redskapen rodde man åt olika håll i sjön vilket ju var det rationellaste sättet att arbeta på. Det var ett slitsamt ”extraknäck” som fordrade vältränade och kraftiga armar. Men eftersom det var brist på fläsk och kött under dessa krigsår var det stor efterfrågan på fisk, resulterade fisket i en god lönsamhet.
Att ha så gott som två heltidssysselsättningar höll inte längden. Trots att dom näppeligen skulle kunna klara sig enbart på fisket från de rättigheter som då arrenderades, slutade dock båda sina fasta anställningar på Kvarnäs. De båda födgenierna såg nämligen flera möjligheter till förstärkning av fiskeriinkomsten.

                                                                              w w w
 Att handla med frukt var en sådan möjlighet som snabbt realiserades. Efter att ha plockat ner några lådor av det populära ”Bojken”äpplet från den egna trädgården, som snabbt såldes för ett bra pris till en frukthandlare, var så denna verksamhet i gång!
Eftersom kriget satt stopp för den mesta importen var efterfrågan stor på svensk frukt.
I herrgårds- och större lantbruksträdgårdar fanns ofta ett stort antal fruktträd. På ett tidigt stadium av fruktsäsongen, före att frukten var mogen, åkte bröderna runt till sådana trädgårdar  i Sydsverige för att lägga anbud på hela den kommande skörden. Man bedömde efter bästa förmåga hur såväl kvantitet som kvalitet skulle utfalla då frukten skulle skördas – varefter anbudet lades. Härvid gällde det att övertyga trädgårdsägaren, att det stora bortfallet och den försämrade kvaliteten på grund av kommande stormar och häftiga regnskurar, som de kalkylerade med, verkligen var realistiskt!
Frukten plockades och gick sedan till stor del ut till detaljhandeln via uppköpare, men hel del sålde de själva direkt till konsumenten. Bland annat stod dom på torget i Kristianstad liksom på festplatser och försålde sin frukt.

Men mera idéer var på gång! Grannen, Viby IF:s festplats, ”Allparken”- med dansbana, cykelställ och allt -, inköptes och flyttades in på potatisåkern. Här kom det sedan att arrangeras dansaftnar under sommarlördagskvällarna. Blåsippans, Lagerkvists och Helmers (den i särklass populäraste) var orkesternamn som figurerade, samtidigt som vibyfruarna Karin Hansson och Karin Karlsson stod för kaffeserveringen och Sven o Fritz sålde frukt och varm korv.
 Olika organisationer inom byn hyrde också festplatsen och ordnade festligheter där.
 I samband med detta förtjänar nedanstående episod att återges:

Vid ett av tillfällen då byns arbetarkommun hyrde behövde de också en talarstol, vilken Sven åtog sig att snickra ihop. När Sven efter några dars arbete hade stolen färdig, tyckte han, att den ändock blivit lite för låg – talaren var kanske liten till växten. Stolen byggdes därför på till en ansenlig höjd för att talaren säkert skulle synas över mängden. När han kom, visade det sig att den stol som först byggdes hade haft höjd mer än nog till honom. Det var nämligen den blivande statsministern Tage Erlander!! som talade.
Sven skröt också så där lite skämtsamt sen under alla år, att han hade minsann byggt talarstol till självaste statsministern.

Samtidigt som man fiskade, plockade frukt och drev nöjespark hade Fritz också gett sig in i nöjesbranschen. Då han hade en bra sångröst och även var duktig på att joddla, hade han som amatör, tillsammans med Vibys egne ”dragspelspojke” Carl-Axel Bondesson, deltagit i olika lokala och regionala artisttävlingar. Nöjesarrangörerna dröjde inte länge med att engagera denna joddlande och spelande duo, som tog sig namnet Helan o Halvan!
Det blev resor med tåg till olika nöjesplatser i hela Sydsverige. Då sådana resor oftast innebar tågbyte med långa väntetider mellan anslutningarna, blev det en lång bortavaro vid dessa engagemang. På grund av dessa dåliga kommunikationer tvingades man efter en tid upphöra med artistverksamheten – trots att dessa framträdande gav en mycket bra inkomst.
När importen åter kom igång, sjönk priserna katastrofalt på den svenska frukten varför de båda bröderna även fick sluta med frukthandeln.

                                                                w w w
 
 Åhusparken och Sommarlust kom ordentligt i ropet med påföljd att de små dansbanorna som fanns runt om i byarna, fick lägga ner sin verksamhet. Allparken var givetvis inget undantag utan fick röna samma öde.
 
I sitt fiske drog man ju också upp fisk, som inte betraktades som matnyttig. Bland annat togs en stor mal någon gång under 1950-talet. Denna tog man helt sonika levande med sig till Kiviks marknad, där besökarna för en billig entré kunde beskåda denna med skäggtöm prydda fisk, när den simmade omkring i ett akvarium. Förmodligen ingen större förtjänst då förutom marknadshyran också en personer fick avlönas för han hjälpte till att bära vatten i spannar till akvariet för att få vattnet syresatt så malen kunde överleva.
Förutom att bröderna någon vinter skar vass åt Backa-Svens vassmattefabrik, var de båda mångsysslarna nu hänvisade till att klara sig enbart på fisket!
 Då de hela tiden utvecklat sitt fiske med effektiva redskap och ändamålsenliga metoder, som också rationaliserade arbetet, kunde man dock utöka sina fiskearrenden. De hade också räknat ut, att mycken ål på hösten lämnade Helgeåns vattensystem på sin vandringsväg ut i havet.Så därför tog Fritz motorcykeln och med Sven på bönepallen besöktes de bönder i Hovby, som hade fiskerätten i den sydligaste delen i sjön. De lyckades övertala dem att få arrendera deras fiskerättigheter – vilket skulle visa sig vara en mycket lukrativ affär för de båda fiskebröderna. Fritz som redan byggt olika båtar, byggde nu än större flatbottnade båtar som de utrustade med lite större utombordsmotorer. Snabbt utvecklade dom även här en teknik, med speciella fångstburar, som gav dem stora årsfångster, framför allt av den eftertraktade ålen – men också av lax och havslaxöring.
 Ogräsfisken försåldes oftast till minkfarmare som minkmat. Detta förutom under den korta period då en grisuppfödare köpte denna fisk och utfodrade sina grisar med. Det blev ett omedelbart ramaskri från konsumenterna när detta fisksmakande fläskkött kom ut i handeln och slakteriet stoppade direkt denna form av grisuppfödning - och fisken gick åter till minkmat.
Här hade då bröderna kommit i kontakt med minknäringen – och givetvis skulle man också pröva på denna verksamhet. Man anlade en minkfarm och bedrev uppfödning här under knappt tjugoårs tid. Då efterfrågan på skinn minskade tappade denna näring största delen av sin lönsamhet varför även denna rörelse lades ner.
 Tekniken med effektiva fiskredskap, som dessutom inte behövdes vittjas varje dag, förde de sedan med sig till andra sjöar och vattendrag, som de nu också arrenderade fiskerättigheter i.Detta blev mycket kontroversiellt!! Den urgamla rätten att stänga av kanalen mellan Ivö- och Oppmannasjön har ventilerats i spaltmetrar i våra lokaltidningar. Likaså har spaltmetrar skrivits i de småländska tidningarna om fisket ovanför Skeens kraftverk vid sjön Bolmen. Det sistnämnda trots att fiskrättsinnehavare och fiskeriintendent uppmanat fiskebröderna att arrendera detta fiske och med sina effektiva fiskemetoder ta tillvara ålen – som annars blev massakrerad i kraftverkets turbiner.
 Laxfiske i såväl Julebodaån som i Skräbeån är ett fiske som kräver speciella metoder, men ändock inte avskräckt de båda vibyfiskarna att pröva på.
 
Givetvis kräver ett effektivt fiske också en effektiv fiskevård – något som Sven och Fritz insåg på ett tidigt stadium. Utsättning av såväl fisk i olika storlekar har därför varit självskrivna projekt i deras yrkesutövning.

                                                               w w w
 
 När Sven bestämt sig för att sluta med fisket, tog Fritz hustru Inga - kavat över Svens roll och var då också delägare i ”laglicensen”. När Fritz så småningom uppnådde pensionsåldern drog hans fiskarlicens automatiskt in och för att kunna fiska vidare, fram till Ingas pensionering, var Fritz då tvungen att lämna över ”kaptensmössan” till henne.
 Precis som han började sitt yrkesliv som förvärvsarbetare - fick således Fritz, åtminstone formellt, också avsluta sitt långa yrkesliv som sådan – då under Ingas arbetsledning!
 
 Som synes har de idérika bröderna alltid haft fullt upp med arbete. Att möta nya utmaningar tycks ha varit en sorts drivfjäder och en viktig del av deras liv. Denna drivfjäder har visserligen fordrat hårt arbete och mängder av arbetstimmar - men har också gett dem en god ekonomisk vinst och ett omväxlande och händelserikt yrkesliv.
 Givetvis är det imponerande att de från enkla fritidsfiskare i Hammarsjön - utvecklade sig till Kristianstad läns ledande insjöfiskare. Men minst lika imponerande var deras stora förmåga att finna nya vägar till inkomster, och hur de realiserade dessa, då de gamla gav vika.
 Bättre brödlös än rådlös! – är ett gammalt ordspråk som Ängapågarna , på ett utomordentligt sätt, visat sig vara gällande än i våra tider.


Redogjort av Sven-Arne Ström och Fritz Nilsson vid sammankomst den 20 mars 2003