Det var ju så här att Gustav II Adolf brände både Wä och Åhus under tidigt 1600-tal. Kristianstad grundades 1614 som en försvarsanläggning ute i sumpmarken. Den svenska stormakten levde starkt med kontinuerlig krigföring på andra sidan Östersjön. Men danskarna rådde över Öresund och Bälten och man passade på att ta ut kraftiga tullar.
Här hemma stod Helgeåns vatten kanske en meter högre (nytt utlopp i Gropahålet och sjösänkning kom senare), Nosabysjön och Araslövsjön styrde all Östvästlig trafik norröver, förmodligen från Önnestad-Färlöv-Strö via Torsebro till Balsby-Fjälkinge österut.
Söder om dagens Vattenrike var det inte lätt att passera områdena för dagens slättbyar och söder om Åhus utmed kusten fanns Egeside sjö med en dåtida blank vattenyta.

Denna lilla översikt över området kring Kristianstad ger till svar att Viby var beläget i en „bakficka“ och slapp därmed undan mycket av både svenska och danska härers våldgästande och vinterkvarter, båda försedda med vildsinta kontinentala legosoldater.
Snapphanarna fanns lite längre norrut och berörde inte vardagslivet här i området.
Krigsherrarna, framför allt legoknektarna från Tyskland, plågade periodvis försörjningen i byarna och befolkningen framlevde sina dagar tämligen utfattiga. Tegskiftet gav inte möjlighet för jordbruket att utvecklas och vem ville producera bara för att försörja krigsherrarna? Efter 1658 skedde en kraftig utskrivning av unga män till ursprungsbefolkningen. De nyinflyttade svenskarnas ynglingar slapp motsvarande tvång.
Därtill kom att ägandet av fast egendom var en oklar juridisk nöt fram till 1734 då Jordabalken kom till. (Varade i sina huvuddrag fram till 1972!)
Under ett par perioder kunde fastigheter friköpas från kronan. Vanliga ägare i övrigt var Kyrkan, Hospitalen och Godsen, ofta som förläning till adeln och dess hemvändande krigsherrar.
Endast ägandet utgjorde skatteunderlag (ursprung i Gustav Vasas jordregister) och många förläningar drog undan basen för Kronans ekonomi. (Karl XI reduktion innebar däremot ökat innehav för kronan).
Ett tidigt ord för lagfart var städjebrev. Långa perioder ansågs nyttjanderätt med option (företräde) för någon i nästa generation som den tryggaste besittningsformen. Man kallades landbo, åbo i motsats till den blivande „hemmansägaren“.
Det årliga arrendet (landgillet) betalades nästan uteslutande i natura, dvs. i form av produkter. Till kronan kunde man betala jordränta eller s.k. avrad.
Ett annat ägarbrukarsystem var „hoveriet“ vid de stora godsen, Hofgårdarna eller deras danska motsvarighet Kungsgårdarna. För att reda arrendet, fick åbon (brukaren) ställa upp med arbetskraft, hästar och redskap för att först och främst sköta godsets arealer. Trolle-Ljungby ägde t.ex. gårdar både i Viby och Fjälkinge och det berättas hur man sjungande tog sig fram och tillbaka tidiga morgnar och sena kvällar, för att fullgöra sin arbetsplikt. Det var inga 8-timmarsdagar.

Lägg märke till att husdjursskötseln drevs på en låg nivå, i stort för den egna försörjningens behov inom gården, ända fram till i slutet av 1800-talet.

Brännvinsbränningen var viktig i området och betydde allt för utvecklingen på vissa gårdar. Att dra in pengar till kronan var kanske väl så viktigt som de medicinsktsociala aspekterna på förbuden mot husbehovsbränningen. (Förbud under olika perioder 1718 till 1855, då det blev definitivt.)
För virkesförsörjningen var man sannolikt beroende av goda relationer norrut.

Låt oss göra en resa genom Håslöf och Viby byar från Torsebro-Rödaled-Nosaby-Hammar. Österifrån passeras sockengränsen (norr-syd) vid Björkhaga. Ännu kunde ingen bebyggelse skönjas. Tegskiftena låg såväl söderut (Brötafallet) som norrut (Stora Knudebergslyckan) Många höglänta tegar fanns i norr och vägen dit gick endera längs sockengränsen mot Hammar eller borta vid nuvarande Nybodalsvägen. Hela området norr om Korshögabacken från Kärret bort till och förbi Bäcken var tämligen sank mark. Den var oskiftad fäladsmark.
Vägområdet fram till nuvarande Hörnhem var brett fast ändock inte så vidlyftigt eller obestämt som efter svängen söderut. Detta område kallas Brea-Gada och blev så småningom skiftat i byn efter gårdarnas mantal och senare bebyggt.
Som visats i tidigare föredragningar öppnades här affär i det som kallas Linds fastighet (mitten av 1800-talet ?)
Utmed Brea Gada förflyttade man sig till fots eller med skjuts, man drev kreatur och betade växtligheten. Det var en allmänning. Vägarnas sträckning och bredd bestämdes senare i samband med Laga Skifte.
I slutet av Brea Gada (i höjd med Boställets allé) låg nr 15 upp till höger. En vägsträckning gick rakt söderut bakom husen till nr 14 (Åge Jins eller Kyrkohemmanet), ytterligare söderut till nuvarande Kvarnäsvägen (mellan Johannehems trädgård och Martin Nils (Ronnys).

Breda Gadas obestämda utsträckning gick mot vänster från Boställets allé räknat, ner mot Rosenbergs och Brogården, där vägen i öst-västlig riktning fanns (byagadan) och där vägen till Fjälkinge utgick (liksom idag)
Den nu inringade triangeln var centrum för Håslöfs by. Här bodde man i kringbyggda gårdar, här hade man sina kålhagar (trädgårdsland) och härifrån drev man sina hästar och sin boskap till betesmarkerna på fäladerna och trädesvången. Härifrån utgick också alla dagsresor till arbetana på gårdens tegar, som regelmässigt var väldigt många (20 – 30 st) och spridda över alla odlade vångar och fall eller skiften i byn.

Om gårdarna i Håslövs by och dess ägare / brukare finns mycket att berätta. Vid Laga Skiftet (påbörjat 1833) flyttades några gårdar ut till sitt nya område.
Nr 2 (Ståhls) och 4 (Kvarnäs) flyttades sydvästut, nr 8 (Norregård) och 9 (Petersborg) norrut, medan 11 (Lindblads) och 13 (Olof Perssons) flyttade nordvästut.
Av trumpetarbostället (Rosenbergs) nr 3 o.7 blev tillsammans med 10 o.12
nuvarande Bostället.

Nils Svensson, talman i riksdagen 1786, från nr 15 ägde tillsammans med svågern, prosten Måns Olsson nästan hälften av Håslövs by, dvs. nr 11, 13, 15 o.17.
Vid utförsäljning av detta imperium ett par generationer senare (berört av Sven-Arne Ström i "Oskar-Olle"- föredragningen, och Hans Månsson i "Jordreformer“) tillkom en rad s.k. familjelantbruk, uthålliga i drift endast ett par generationer.
Utmed Kvarnäsvägen ligger ett par soldattorp sedan indelningsverkets tid.

Nr 16, Johannehem, har en komplicerad ägarlängd och flyttades till sin nya plats på "Möllehögen“ omkring år 1900. Tidigare plats för nr 16 var ungefär vid gamla smedjan eller något öster därom.
Nr 5 flyttades från sin ursprungliga plats strax norr om likkistfabriken efter en brand 1876(?).
Brogården, ursprungligen nr 1 fick sin identitet in i modern tid ihop med nr 6.

Så fortsätter vi Österut och passerar bäcken, gräns mellan Håslöfs och Viby byar. En av Vibybäckens armar följer norra gränsen mellan Fjälkinge och Viby mot Legeved. Den andra armen leder upp mot Fjälkinge samhälle och området kring nuvarande Culinar.
I anslutning till väggenomgången i Håslöf - Viby anlades tidigt en smedja. Var det månne möjligt att driva en ässja eller någon hammare i smedjan med hjälp av vattenkraften ?
I området har man säkerligen bärgat lera för byggnation av klinehus eller för tillverkning av soltorkad råtegel.

Byagadan fortsätter nu in i Viby by rakt österut ca 500 m ända upp till Kyrkogården, rakt mot grindarna. Vägen böjer av till vänster, norrut förbi Prästgårdens (nr 1) fyrlängade byggnation, (precis väster om nuvarande Församlingshem och boningshus till Nordströms) ut mot Norrevång.
Vid Laga Skiftet flyttades vägen fram till den nuvarande sträckningen (till vänster redan vid "Gustav Adolfs torg“).
Förmodligen är Gatuhuset Viby nr 2 det hus som har bebotts av bl.a. skollärare Almgren, Gert Hjalmarssons fars faster och även av Thure Stark med familj. Huset är sedan årtionden rivet. På tomten planerades en tid för ett nytt skolbygge. (jämför Arne Svenssons föredragning.)
I någorlunda modern tid har prästgårdens boningshus byggts upp, ungefär där vägen stäckte sig tidigare. En "prästgård“, ett bonigshus för kyrkoherden i Gustav Adolf – Rinkaby jämte pastorsexpedition, har byggts, liksom en skola på oskiftad mark.
Norrut, mellan Prästgården och Viby Gård, fanns en 4 – 5 gatuhus, som nu rivits eller på annat sätt försvunnit under 1900-talet. Ett bränneri fanns i anslutning till Viby Gård under en kortare tid.
Byggnationen inom gamla Viby by avslutas med Viby gård, som tillkommit genom hemmansklyvning av och sammanslagning (giftermål?) mellan delar av nr 3 och nr 6.
Den gamla vägens sträckning mot Rinkaby från "Gustav Adolfs torg“ är helt lika den som Viby Kyrkväg har idag fram till Milapålen. Därefter som Byholmsvägen genom "Viken“ ut till Legevedsbäcken i sockengränsen vid Hercules.
I vår socken var det Viby Gårds (nr 3 o.6) ängsmarker som köptes upp av Hercules för att få tag i råvara (lera) till tillverkningen. (Se föredragning av Eric Isendahl och Magnus Fjelkner). Denna enorma naturförstörelse betraktas lustigt nog idag som ett av Vattenrikets underverk.

Vägen över backen här i Viby tillkom under 1920-talet. Nya sträckningen av väg 118 utanför byn öppnades för trafik 1958.

Viby by var en liten by med högst 10 mantalssatta gårdar. I eller kring var och en av dessa bodde en grupp människor. Vilka det var noterades vid "Husförhören“ som prästen återkommande hade. Regler för vardagens liv var många och starka. Bl.a. städslades pigor och drängar för ett år i taget. Världsliga problem och tvistigheter löstes inför tinget.
I allt väsentligt var det fråga om naturahushållning.
Handel och hantverk var organiserat i skråväsende i städerna. I byarna kunde finnas smed, vagnmakare / timmerman. Viktiga yrkesmän kunde beviljas rätt att bygga på allmän mark och blev härigenom "frikopplad“ från en speciell gård.

När man kommer in i Viby från Håslöf ligger gårdarna på höger hand. Först nr 8, Falkagården med två fyrlängade byggnationer och därtill några smärre hus. Sedan ligger nr 7 ungefär vid Forslins och nr 4 i hörnet Almgrens väg –Viby Kyrkväg. Söderut, andra sidan Byholmsvägen (strax förbi Kenneth Paulssons) med utfart mot Viby Kyrkväg ligger så nr 6 och nr 5 (nr 6 lite ner mot "Båghuset“). Viby 3 ligger på sin nuvarande plats, liksom (i stort sett) nr 1 och Viby Gård, som nämnts tidigare. Söder om Liljeqvists tomt har funnits ytterligare en bebyggelse och uppfarten till Vibyholm (nr 3) var ju genom porten i norra längan ut mot Anders Tuas. (Det finns en bräda daterad 1777).
Till Viby nr 8 kom i början av 1690-talet en av byns kartlagda anfäder, soldaten Falck. Efter några år i Viby anslöt han sig till Karl XII:s trupper i Polen. Han dog i strid i slaget vid Glissov 1702.

En annan anfader kom till nr 6 år 1739, Jöns Pehrsson från Bjära, Vanneberga, Vinslöv. Ett par generationer senare valde alla sönerna att studera i Lund (döttrar hade det inte blivit) och satsa på den begynnande tekniska utvecklingen, varför föräldrarna fick sälja del efter del i Viby nr 6 för att klara finanserna. Det gjorde man ändå inte och tvingades till slut flytta till en av sönerna på ålderns höst.

Om fastigheterna och människorna i Viby by kommer att redovisas nästa vinter när vi tagit ytterligare del av Laga Skiftes-handlingar m.m.

Byavandringar

Byavandring den 30 maj 2002 - Station Fiket
 

Byavandring Kvarnäs 30 maj 2002

Byavandring den 30 maj 2002 - Station Härfågeln

Byavandring Södra delen av Viby by

20 maj 2003

Byavandring Domarringen

20 maj 2003

Till registersidan