VIBY i gamla tider

Fiket – samlingsplats för vibyungdomen genom flera decennier

För de flesta av oss som vuxit upp i byn och som hör Fiket nämnas, associeras detta till något på gränsen till högtidligt – något man är mycket rädd om. Trots att detta lades ner redan i slutet på 1950-talet är fortfarande doften och atmosfären levande för många av oss. Det var ju här allting hände! – De olika fotbollslagen togs ut och med spänning väntade ungdomar i alla åldrar på att uttagningskommittén skulle hänga upp laguppställningslappen, hade jag kommit med? – Det var ju också här, som man så gott som varje kväll träffades, ibland över en delad lemonad, för att recensera förra helgens "övningar" och samtidigt planera för nästa helgs aktiviteter. Det var ju också här som man som ung tonåring från ett hörn i lokalen spetsade öronen ordentligt för att lyssna på de lite äldre ungdomarnas bravader o äventyr. Skrönor av otroliga slag berättades till allmän munterhet, och ofta var det "Kyparen" själv, Torsten Göransson, som stod för de mest otroliga historierna. Såg han något tvivel bland åhörarna, avslutade han gärna berättandet med att samtidigt, som han drog åt livremmen, formade han munnen till ett o och uttryckte ett långt utdraget jooo…- som om detta mer skulle markera sanningshalten. (Många av dessa, såväl sanna som osanna, historier hoppas jag kommer att dyka upp på vår hemsidas särskilda "träffpunkt Fiket"). - Och det var ju också här som schackspelen stod uppställda och många partier och turneringar utkämpades.

För att åka iväg till någon av lördagens dansbanor var det självklart ifrån Fiket, som de olika taxibilarna hämtade upp vibyungdomarna som då ofta var lite "glada i hågen" efter att ha inmundigat något starkare än lemonaden, som för övrigt också såg lite ljus ut i glasen för kvällen. Detta trots att ett gulnat anslag fanns på väggen: Medhavda spritdrycker får ej förtäras inom lokalen! Men "Kyparen" var förstående och vände ofta ryggen till! Efter dansens slut lämpade de olika taxibilarna åter av oss utanför Fiket och på utemöblerna eller på den lilla muren fortsatte ofta munterheten långt fram på natten – säkert inte mycket till "nattaro" för innehavarna, som ju också bodde i fastigheten.

Från Fiket gick också bussen som tog spelare och publik till Viby IF:s bortamatcher om söndagarna.

Fiket var således också en utgångspunkt – vilket det är än i dag för flera av oss som var med under denna tid. Detta såtillvida, att vi gärna använder Fiket som en självklar utgångspunkt när vi vill förklara eller peka ut något läge i byn. Som det mest naturliga som finns har vi i vår enfald trott, att alla människor givetvis känner till Fiket i Viby! – Men kanske är det inte så? – konstigt! – Här följer i alla fall en liten beskrivning av denna "institution".

Det exakta året när Göranssons café, eller Café Vänta som en del ironiskt ville kalla det, startades, vet jag inte riktigt. Men att nittonhundratalsseklet var ungt när detta grundades vet jag, och jag vet också med vemod, att det lades ned i slutet av 1950-talet.

Förutom byns egen befolkning såg Anna Göransson potentiella kunder i alla de cyklande som färdades på Åhusvägen som gick tätt intill huset liksom alla de militärer som ofta låg förlagda på Bostället. Med detta som affärsidé startade hon sin rörelse i det lilla låga huset i "vrian" där förutom stora landsvägen också en väg gick till stationen och en emot Kvarnäs. Enda mark-nadsföringen var att spika upp en skylt - Café - på trädet utanför.

Det var inte så lätt att hitta in - och likaledes väl inkomna – hitta rätt inne på fiket. Låt oss därför följa den familj som en stekhet tidig sommarlördagskväll på sina cyklar var på väg hem till stan från en lång baddag på stranden i Åhus. Ungarna var trötta och törstiga, såg caféskylten och lyckades med tjat övertala familjefar, att familjen skulle stanna och läska sig här.

Trädgårdsmöblemanget utanför stod ju tomt, så det var säkerligen helt folktomt på detta caféet varför denna rast snart skulle vara avklarad. Lite läsk var ju kvickt urdrucken!

Efter att placerat övriga familjen på ovanstående möblemang öppnade han ytterdörren, som han trodde ledde rakt in cafélokalen.

Men icke! – i den lilla mörka farstun fanns tre likadana dörrar utan markering av någon skylt. Efter litet trevande på de olika dörrarna fann han dock, att den till vänster gick att öppna.

Här möttes han av ett sorl – som omedelbart upphörde när han stod i dörröppningen. Givetvis hade han det bländande solljuset uteifrån kvar i ögonen, men framförallt på grund av den längs takbjälkarna i det låga rummet svävande tjocka tobaksröken, såg han endast en hop med "dimfigurer" sittande i lokalen.

Han böjde sig därför ner och försökte skärpa synen genom att kisa under denna rökridå. Då bröts tystnaden i rummet av ett kort, men kraftfullt: BHU! – från en av dimfigurerna följt av rungande skrattsalvor från alla de andra. Här var det nära att han backat ut igen – men efter att stått kvar en stund och vant ögonen samtidigt som han kände atmosfären förstod han att det var vibyungdomen som samlats här för att börja lördagens nöjeskväll. Han stod ändock fortfarande villrådig då han inte fann någon butik eller disk att handla ifrån i lokalen utan återigen tre olika dörrar utan någon som helst märkning! Men då kom de förlösande orden från en av gästerna; Tjenare! Kommer du och skall med oss ut i kväll!? – En tidigare arbetskamrat satt vid ena bordet och förklarade gärna, att han först måste knacka på dörren till höger för att få betjäning.

I väntan på att denna kom ut trugades våran utombys besökare att provsmaka sin vibykamrats uppblandade lemonad. Så därför när fru Göransson kom ut i sin krokryggiga stil, och hon med den stora nyckeln låst upp dörren mittemot till det lilla rummet som innehöll de varor som fanns till salu, var besökarens köplust stor. Så förutom lemonader till hela familjen, som hämtades i rummet längst bak där det inte var mer än lite över 25 grader varmt, köptes också bakelser. Dessa låg inne i försäljningsrummet på ett fat med en glasskål över och såg visserligen lite kladdiga ut i värmen men de skulle säkert uppskattas av den övriga familjen liksom den så gott som smälta chokladen som inköptes till ungarna.

Med allt på en bricka kom han till sist ut till sin oroligt väntande familj. Dessa hade påbörjat sökandet efter honom – men vänt i farstun, skrämda av mörkret där och av allt sorlet andra sidan väggen.

Själv drack han fort ur sin lemonad, men uppmanade övriga familjen, att ta god tid på sig av att njuta av fikan. Han själv måste in och prata några ord med sin tidigare arbetskamrat.

Efter att suttit nära en timme och väntat på familjefadern – gav den övriga familjen sig iväg hem – utan honom. När han ett par timmar senare anlände, "glad i hågen", hade han en sluddrig och lite krystad förklaring om vikten av samtalet med sin tidigare arbetskamrat.

Han betonade också hur glada de skulle vara över, att han inte följde med den trevliga vibyungdomen på deras vidare förehavande denna härliga lördagskväll – för då hade han säkert inte varit hemma på länge än!

Jag hoppas att ovanstående redogörelse över vibyungdomens "andra hem", delvis inbakad i den sanna historien om den rastande familjen, ger er en inblick i hur det såg ut på detta gamla café. Jag hoppas också, att alla ni som var med - åter känner den atmosfär och anda, som gav oss så många minnesrika stunder från vår ungdom.

Och än en gång – Du som har någon roligt minne eller någon upplevelse eller "historia" från fiket eller från övriga byn – klicka in dig på vår Träffpunkt Fiket och berätta den för alla oss andra.

Sven-Arne Ström

Till registersida