Viby i gamla tider   OM HANDELN I BYN       

 

Algot Erikssons

Algot Eriksson föddes 1892 i Kulla, Gammalstorp invid Sölvesborg. Han blev under ganska många år verksam inom stärkelsebranschen. Stärkelsefabrikerna i bl.a. Glimåkra, Östra Ljungby drevs av bl.a. Algot Eriksson. Han verkade under 13 år i Tr. Ljungby som rivmästare.

På en arrendegård under Trolle Ljungby bodde en flicka, Matilda, som även hon var född 1892, Måhända kan även som i fallet med August och Ida Liliequist kontakt ha uppstått via arbetet. Potatis från gårdarna skulle ju till stärkelsefabrikerna. Matilda kom redan som 18-åringtill Viby skola, alltså år 1910. Där verkade hon som småskollärare ända till sin pensionering. När Algot och Matilda fann varandra framgår inte av denna redogörelse, men att Algot per cykel tog sig från sin arbetsplats till Matildas bostad vid skolan i Viby är helt klart.

Nära skolan låg en av August Liliequists affärer. Det kan antas all diskussionen var i full gång om affärernas framtid. Lösningen blev då att Eric tar över efter sin far i  Viby och Algot Eriksson köper affären i Håslöv år 1927.

1927 - 1963

I 36 år kom alltså signaturen A. Erikssons speceriaffär att prägla affärs-verksamheten i den norra delen av Håslövs by. Här övertog Algot lokaler och förmodligen en del varu-lager efter den förre ägaren. Målet måste ju ha varit att bli lika välsorterad, som  övriga handlare.

Affärsanställda

Algot Eriksson har under åren, som gått, förutom hjälp av hustru Matilda och de egna barnen Ingvar och Kerstin, haft olika anställda utanför familjens ram.

På 40-talet arbetade en mörk flicka vid namn Brita Olofsson i affären. Henne har vi en bild på från år 1946.

I övrigt tycks del vara idel bekanta från byn, som arbetat hos Eriksson. Först ut på plan var Olly Månsson, sedermera Olly Olsson. Redan 1951 fick hon en av sina många anställ­ningar i byn, nu hos Erikssons. Olly lämnade 1959 plats för nästa, Lars Ström. Men Lasse ville snart se mer av världen och tog anställning i Kristianstad. Från 1960 till affärens upphörande i oktober 1963 var Marianne Månsson, svägerska till Olly, anställd i affären.

I de berättelser och beskrivningar, som de nu nämnda har lämnat, framtonar bilden av en mycket vänlig familj Eriksson.

Arbetsuppgifterna ändrades inte stort under de år, som Olly, Lasse och Marianne beskriver. Vad beträffar affärslokalen finns slående likheter med hur del var i de andra affärerna. Marianne frågade sig till exempel hur det egentligen gick att "husa" hela sortimentet. Man tog dock lite hjälp av familjen Lind mittemot, som upplät utrymmen för kol, koks och briketter.

I längan västerut blötade man lutfisk, vilket var en uppgift för såväl Olly som Lasse, som aldrig glömmer Annadagen, då lutfiskblötningen började. Sen var del hans uppgift all byta vatten på lutfisken, långan och sejen.

Olly erinrar sig kyldiskens inträde i affären, jobbet med post och tidningar, som ju hämta­des på stationen när 11-tåget kom. Alla tre skrattar när de tänker på en grupp kunder, som redan vid 1/2 9-tiden kom till affären för all prata av sig och invänta post och tidningar. Karl-Erik Nilsson tog hand om ett antal tidningar till prenumeranter runt Kärret och upp mot hans hem på backarna, medan Ida Bondesson hade samma uppgift gentemot tidningsläsarna vid "Kämpabacken" och "Lunnahaugens".

Lars Ström var i affären redan som mycket ung, väl känd av familjen Eriksson. Han hjälpte bl.a. till att fylla på med varor i hyllorna. Sedan blev han expedit i regelrätt ordning. Då fick han ta emot de varor, som via en trappa skulle ner i källaren, silltunnor, rödspritsbehållare och annat. Rödspriten såldes i flaskor med etikett med Eriksson namn och varningstext. Man nådde också källaren genom en lucka i golvet bakom disken. Både Eriksson själv och någon anställd har, då man inte observerat, att lucka stod öppen, helt enkelt fallit handlöst ner i källaren. Aj!

En oerhört brant trappa ledde vid sidan av fotogenpumpen upp på vinden, där sortimentet var mycket blandat. Marianne kommer ihåg hur hon gick upp för att räkna upp 20 spik till en kund, 500 till en annan, Lasse hur han där uppe hittade kaffepumpor, hötjugor, hästgrimmor och mycket annat, som kunde ha varit intressant att taga till vara.

Något äldre människor kan erinra sig att man en gång i tiden använde karbid för belys­ning till cyklar, men även för rumsbelysning. Ännu på Lasses tid fanns det någon kund, som saknade elektrisk belysning, och som var beroende av att det fanns karbid i lager.

Vi, som varit med, kommer väl ihåg att det var mycket viktigt för oss, som handlade, att taga vara på kvittona från inköpen. Vid årets slut samlade man ihop dem och räknade samman beloppen. Den viktiga återbäringen om 3 % gav efter nyår ett tillskott till kas­san. I det sammanhanget berättar Lars om att Algot Eriksson var så vänlig att han lät kunder, som hade det särskilt svårt, lämna kvitton, som gav en återbäring på 1.50. Redan efter inköp om 50 kronor kunde dessa alltså gå och få tillbaka denna lilla slant. Det är ju inte så förfärligt länge sedan.

Marianne kan berätta lite om arbetstider och löner. Arbetsdagen sträckte sig mellan affä­rens öppettider 8-18 och med städning kunde arbetet vara till 7. Hon hade en tim­mes middag. När hon började sin anställning 1960 var hennes lön 250 kronor men 1963 hade denna höjts till 750 kronor, allt per månad.

Om inte kunderna medförde kassar till sina varor var det vanligt att dessa slogs in i paket med brunt papper och snöre, sådant som plastpåsar hade ännu inte lanserats, l 0-kilos papperspåsar rymde 5 kilo kli.

Den sociala kontakten med kunderna upplevde våra sagesmän som väldigt givande. Ibland kunde naturligtvis tragiska inslag förekomma, som när en kund i mindre nyktert tillstånd ramlade in bakom disken och sedan fick ledas hem av Marianne.

De, som bodde på Brötavägen var enligt Nelly Karlsson så kunniga bl.a. i räkning, att man inte kunde säga du till dem. Marianne hotade då med att säga Ni till Nelly. Då ändra­de hon sig.

 Den 31 oktober 1963 var sista dagen för A. Erikssons diverseaffär. Marianne berättar om de mängder av blommor, som både hon och familjen Eriksson fick och om de floder av tårar, som göts.

Affären köptes av Otto Werlins efterträdare 1968 och revs senare ner och kunde lämna plats till den modernare affär, som sedan under ett antal år fanns där Erikssons en gång legat


Från Arne Svenssons anförande i Församlingshemmet den 3 september 2002

 

 

 

Nils Svensson

Erik Liliequist

Om handeln i Byn