.Grosshandlare Gunnar Lavesson i Kristianstad köpte, efter vad jag hört berättas, Kvarnäs Gård och Tegelbruk redan den l:e oktober 1918 av Nils Perssons dödsbo, men bildade bolaget Kvarnäs Tegelbruks AB först den 1:e april 1919. Under det halvåret stod boningshuset på gården obebott. Den 1:e april 1919 anställdes Johan Haaker, tidigare anställd som tegelmästare på Hercules tegelbruk, som disponent på det nya företaget och delägare. Han flyttade samma dag med sin familj till Kvarnäs Gård och övertog ledarskapet över gården och bruket. När det gällde gården hade Haaker god hjälp av trotjänare Per Andersson, som bodde med sin familj i tegelhuset vid bruket. Johan Haakers anställning varade till och med år 1934, då han efterträddes av Bertil Svensson, bördig från Skåne Ask. Bertil Svensson bodde åren 1934 - 35 hos familjen Per Andersson och hade även kosten där. Slutet av år -35 flyttade han upp till gården. Som hjälpreda fick han skrivare Lennart Ohlsson från Hammar fram till år 1941, då Lennart övertog föräldrarjordbruket i Hammar. Bertil Svensson, som blev anställd som disponent och delägare i Kvarnäs Gård och tegelbruk var mycket energisk och framåt.

 Efterfrågan var stor och förtjänsten blev god. Året därpå gick det sämre. Många lantbrukare hade tydligen slagit in på samma bana, så det blev svårt med att finna köpare och priserna rasade. År 1943 uppstod en konflikt mellan grosshandlare Gunnar Lavesson och Bertil Svensson, vilket utmynnade i att Bertil Svensson slutade på egen begäran våren -44, en stor förlust för företaget. Han flyttade till Skåne Ask och övertog där familjejordbruket. Efter bara några månader där insjuknade han och dog, endast 38 år gammal.

Efter Bertil Svensson anställde Lavesson Rune Håkansson som tegelmästare och Anders Andersson, Vista gård, Hovby, som inspektor på gården. Andersson bilade mellan Hovby och Kvarnäs det året, men flyttade år 1945 med sin familj in på gårdens norra lägenhet, Håkanssons familj bodde i den södra. Efter att ha anställt dessa båda och varit verkställande direktör för företaget från starten, sålde Lavesson år 1944 företaget till Hercules.
Så blev då direktör Bertil Ewe, som var chef på Hercules, en mycket människovänlig man, även chef över Kvarnäs Telebruks AB. Han var även VD över Balsviks kalkbruk och Kristianstads Fastighetsbolag. Arvid Liljkrantz som var driftsledare på Hercules Tegelbruk blev nu även så på Kvarnäs Telebruk t o m år 1947, då Birger Håstadius övertog den sysslan och flyttade med familjen in på gårdens södra del efter Rune Håkansson, som slutade sin anställning det året. Birger Håstadius slutade sin anställning under år 1949.
Hösten 1949 flyttade försäljnings- och inköpschefen på Hercules, Per Mårtensson med fru, in på gården och bodde där till vintern 19537-54. Den nyanställde tegelmästaren Fender flyttade in istället och bodde där till år 1957. År 1958 stod lägenheten tom, men 1959 flyttade Bertil Ewe med familj dit och bodde där till 1970. År 1967såldes gården till Kristianstads Kommun,
samma år som Hercules Tegelbruk lades ner. Anders Andersson arrenderade jordbruket åren 1970 - 1982. År 1982 köptes gården av Agneta och Magnus Fjelkner
Rune Håkansson som slutade år 1947 och började på Önnestads Tegelbruk, efterträddes av Torsten Dahl, tidigare anställd på Hercules Tegelbruk som tegelmästare. Han slutade sin anställning under år 1948. Om jag far nämna något om mej själv, så efterträdde jag i viss mån år 1941 Lennart Ohlsson som skrivare och dylikt. Nu blev jag av Bertil Ewe utsedd till tegelmästare (förman) på bruket efter Torsten Dahl, vilken sysselsättning jag hade till våren 1954 då jag slutade man anställning och började på Lavessons spannmålsfirma i Kristianstad. Min efterträdare på bruket blev den nyanställde tegelmästare Fender, som var där tills nedläggningen 1957.

Något om tillverkningen, övrig personal mm.
Det blir berättelsen om ett tegelbruk - Kvarnäs - som tillverkade tegelvaror av olika slag: Murtegel, taktegel och dräneringsrör. Det är också berättelsen om de människor som arbetade där, folk som på den tiden tog sig till och från arbetet längre eller kortare sträckor till fots eller per cykel för att tjäna till sitt uppehälle och för sitt intresse för jobbet.
Eftersom de nytillverkade, otorkade tegelråvarorna är ytterst känsliga för frost och några uppvärmda torklager ej stod till buds var det sommarhalvåret som gällde. För en del av de anställda passade det bra - de som kunde kombinera sysselsättningen på bruket med arbete på bränneri och stärkelsefabriker vintertid. Endast ett fatal kunde beredas arbete på bruket vintertid med bl a reparationsarbeten på brännugnen och maskinerna. Bland dem kan nämnas snickaren och allt i allo Herman Persson från Fjälkinge, gamle trotjänaren Adolf Lövkvist från Kvarnäs och senare den uppfinningsrike smeden Erik Persson från Rinkaby.
Arbetsstyrkan fram till år 1946 bestod av ca 65 man vid full drift, då med tvåskift taktegel/rörpress. Med vissa rationaliseringar under 1945 - -46 kunde arbetsstyrkan minskas till 50 man. Råvarorna som användes vid tillverkningen, var lera och sand. Vid behov även mald, torkad lera. Leran som fram till år 1954 fanns på Kvarnäs grävdes för hand fram till år 1945. Bland handgrävarna kan nämnas Per Persson från Viby, Alfred Nilsson från Fjälkinge, Knut Karlsson från Håslövs ängar med flera. De grävde med spadar som de doppade i en vattenhink för att leran ej skulle klibba vid spaden och lastade leran i tippvagnar som från början var gjorda av trä, tillverkade av den duktige snickaren Herman Persson från Fjälkinge. De färdiglastade lervagnarna drogs på räls till bruket av en häst som hette Lotta och kusken var hedersmannen Alfred Lind från Viby. De hörde ihop som ler och långhalm. I regel var det fyra vagnar i varje tur och det var tunga laster, som hästen fick dra. Väl nere i bruket byttes vagnarna mot tomma sådana och så gick det från morgon till kväll.

Är 1945 anskaffades en grävmaskin och ett litet diesellok varvid hästen och kusken avgick med pension, inte utan saknad. Som grävmaskinist det första året var Knut Karlsson, Håslöv, därefter Carl Sjögren, som var nyanställd på bruket. Dessa båda grävmaskinister körde även leran till bruket med loket. Per Andersson, som bott i tegelhuset vid nerfarten till bruket, från början en tegelmästarbostad, flyttade år 1944 till inköpt fastighet och familjen Sjögren flyttade in i deras ställe år 1945. Två av rummen där inreddes samma år till kontor för brukets räkning. Det gamla var för dåligt. Väl nere i bruket spelades vagnarna efter behov upp till andra våningen över maskinhuset. Där tippades leran efter hand ned i förältare, där den bearbetades under tillsats av lämplig mängd sand och ibland även av torkad målen lera för att få rätt konsistens och smidighet. Där fanns två förältare, en för murtegel och en för taktegel och rör. Det var ett svårt jobb att få en lämplig blandning, men där fanns två män som kunde den saken - Harald Strömberg från Viby, som skötte blandningen till taktegel och rörmaskinen och Axel Gustavsson från Kiaby som hade hand om blandningen till murtegelmaskinen - de båda var verkliga proffs. Olof Karlsson från Kiaby och Hilding Svensson från Hammar var behjälpliga vid behov med att spela upp lervagnarna och dylikt, lugna och prima män.

Dessa flinka händer tillhörde oftast Sverker Karlström eller Stig Ohlsson båda från Viby. Den så nygjorda råvaran plockades från klippbordet med en trägaffel och placerades försiktigt på trälattor som låg på en höj- och sänkbar hissvagn. En gaffelvagn på räls tog så hand om den färdiga lasten för transport till torklada. De som kunde hantera trägaffeln och plocka undan taktegeln från klippbordet var Ernst Karlsson i ena skiftet och hans son Per i det andra skiftet, båda från Norrevång. Det gick undan värre, 6 000 - 7 000 stycken tillverkades det nämligen på 8,5 timme, men de kunde sin sak. Vem minns väl inte Ernst Karlsson komma promenerande från sitt hem till jobbet med händerna på ryggen, det var hans stil. Gaffelvagnen sköttes av bland andra Hjalmar Nilsson från Viby och Arne Andersson från Fjälkinge. Den sistnämnde dog tyvärr helt ung.

Det kan nämnas i sammanhanget att även Ernst Karlssons söner Harry och Ove också jobbade på bruket ett tag, likaså Sverkers båda bröder Sture och Stig. Vidare kan nämnas Bror Plantin, Bror Karlsson, bröderna Bertil, Ernfrid och Birger Sjögren alla från Kvarnäs, Sven-Harry och Lars Strömberg, Albin Nilsson från Viby och Sven Svensson från Åhus. Sven Bengtsson och Olof Månsson från Viby jobbade också på bruket på ålderns dagar en kort period.

Murtegelpressen tillverkade fram till och med år 1947 endast så kallad våtslagen; en massiv, tegel. Maskinen pressade ned två formade tegel på en brädlatta och dessa lattor med tegel togs om hand av Assar Sköld från Viby (som sedermera blev ugnsarbetare) och placerades på ett ändlöst hjultransportband med skuffar som gick upp på torkbyggnaden över brännugnen och runt där. Där fanns mannar med Rudolf Nilsson från Viby i spetsen som plockade av lattorna, som placerades på hyllor så att teglet kunde torka. Ett annat gäng där lade på torkad vara som plockades av där nere av bland andra Alfred och Lennart Nyström, båda från Fjälkinge, Otto Björklund, Karl Roland och Bertil Svensson samt Knut Tärnhäll från Viby. Teglet sorterades i samband därmed, den riktigt torra tog ugnsarbetarna hand om och det övriga kärrades bort för gamning och fortsatt torkning. Åren 1948 och -49 tillverkades med den maskinen endast lätt tegel, 1,6 och från och med år 1950 endast månghålstegel (78 håls). Den teglen togs från maskinen direkt med händerna och placerades på grusade transportbandsskoffor. Lättegel 1,6 var s k sågspånstegel. Leran tillsattes under blandningen av en viss mängd sågspån som sedan under bränningen brann upp och bildade ett poröst tegel, som blev mer isolerande och lättare att handskas med. Av förklarliga skäl var den också för tillverkningens del bränslebesparande. Tillverkningskapaciteten av råvaran låg på 15 000 - 20 000 tegel på 8,5 tim arbetsdag.

Tillverkning av murtegel
Så har vi då tillverkning av murtegel på ett sätt som förekommit i l 000-tals år, den handslagna teglen. På Kvarnäs fanns det på 20- och 30-talet tre grusbanor avseende för lika många handstrykare. De enda jag känner så långt tillbaka är först och främst Olof Svensson som bodde i gårdens arbetarbostad strax intill bruket. Han var verksam som handstrykare fram till ca 1938. Därefter tillverkade han nocktaktegel under några år. Vidare tjänstgjorde som handstrykare Ernst Kristensson och Erik Johansson båda från Fjälkinge. Ernst Kristensson var den som höll på längst. Han slutade epoken år 1946. Det var ett fantastiskt arbete de presterade.

Jag håller mej nu till Ernst Kristenssons bana.
Det fanns bara den de sista åren. I hans lag fanns August Lilja från Fjälkinge, som skötte en liten bländare för lera, vidare Eve Andersson från Viby, som kärrade leran upp på {landstrykarens arbetsbord. Där stod Ernst beredd med sin träform för två tegel. Med kupade händer klatschade han lera i träformen, strök av den med en träpinne och kutade iväg med den, lade stenarna på grusbanan och så tillbaka igen. Stenarna lades i raka fina rader, som sedan ströddes med sand tunt ovanpå. Han tillverkade på detta sätt 2 800 - 3 000 tegel per dag och det ofta utan både strumpor och skor. Den handslagna teglen var särskilt användbar till skorstenar och dylikt. När teglen legat så på grusbanan i ett par dagar hade den blivit så fast att den gick att kanta och efter ytterligare några dagar att kägla. Detta arbete utfördes nästan alltid av närboende skolungdomar. Så småningom när teglet torkat tillräckligt kärrades det in under tak och gammades för fortsatt torkning.

Så var det då tid med slutbehandlingen av råvarorna - bränningen. För det ändamålet hade vi en ringugn till förfogande. Som tidigare nämnts hade den från början 16 kamrar, men utökades år 1942 med fyra stycken till 20 kamrar. Ringugnen uppfanns i Tyskland år 1858 och den första som byggdes i Sverige var på ett tegelbruk vid Lomma utanför Malmö år 1873.1 en sådan ugn är driften kontinuerlig som ju nästan namnet anger. Man har en tom sektion om två - tre kamrar som liksom fyren i ugnen ständigt rör på sig. Där sätts in tegelvaror i ena ändan av tomrummet och i motsatta ändan tas ut färdigbränd vara. Ugnen var murad av tegel med valvat tak och en yttervägg. Mellan yttervägg och ugn fanns sand på ca 1/2 meter som isolering.

Ugnsarbetarna på Kvarnäs bestod av fem man - två utrullare av färdigbränd vara och två inrullare av obränd vara samt en saltare. Inrullarna langade råvorna till sättaren som staplade dem efter ett visst mönster beroende på vilka varor som skulle brännas. Sättaren var under många år Emil Eriksson från Norrevång, en mycket noggrann man. Som in- och utrullare har tjänstgjort bland andra Birger Hansson från Fjälkinge, Hugo Hansson, Assar Sköld, Sven-Åke Sköld, alla från Viby, Ernst Johansson och Sven Svensson från Kvarnäs, Roland Hjalmarsson från Hammar och så slutligen en snäll man som jag glömt efternamnet på, men vi kallade honom "Långe John", han bodde i Nosaby. Även Erik Johansson från Fjälkinge jobbade ibland som ugnsarbetare. Råteglet såväl som det färdigbrända transporterades på enhjuliga kärror. När väglaget var slirigt lades landgångar av stålplåt ut för att underlätta transporten. Kring ugnen fanns 20 st portar där ugnsarbetarna körde in och ut med sina kärror. Dessa portar murades igen när kamrarna var fullsatta av råtegel och revs när det var dags att tömma dem.

Som portmurare jobbade under en del år, fram till 1938, Jöns Ohlsson Kvarnäs, därefter bland andra Olof Karlsson från Kiaby och Nils Eriksson från Norrevång. Under en normal arbetsdag, 8,5 timme, sattes in i ugnen ca 6 000 murtegel och ca 6 500 taktegel. Samma mängd färdigbränd vara togs ut. All taktegel sorterades sedan för hand före leverans av bland andra Sven Nilsson, Viby backar och Nils Eriksson, Norrevång.

Bränningen av teglet
Så har vi då kommit till slutklämmen - bränningen av tegelvarorna. Enstaka år hände det att bränningen kunde vara igång även på vintern. Då hade våren och hösten varit gynnsamma ur tillverkningssynpunkt, så att torkad råvara kunnat lagras upp och användas vintertid för bränning, men normalt förhöll det sig så att ugnen var släckt på vintern. Det behövdes ofta på grund av reparationer på den, reparationer som vi alltid utförde med vårt eget händiga folk.
Så skulle då ugnen tändas på nytt. Ugnen, som då var helt tom, fylldes med råvara med undantag för tre kammare. Så murades där upp en brandvägg med ett par luckor i och innanför väggen var några meters tomrum fram till det insatta teglet, där veden skulle brinna. Ett förråd av ved hade lagrats upp och så eldades det på genom luckorna och brännaren skötte det hela. Draget reglerade han uppifrån andra våningen och när teglet börjat bli rödglödgat började eldningen så småningom uppifrån genom befintliga luckor. Det kan nämnas att varje kammare avgränsades med ett kraftigt papper vid insättningen, som revs uppifrån allt eftersom värmen och draget skulle släppas fram. Som bränsle användes normalt kolstybb, men under och en bit efter sista världskriget, då kolstybb ej gick att få tag på, eldades det med sågspån, ibland uppblandat med träkol. Ett långt rör - termostat - var nedstucket i eldhärden genom en lucka uppifrån. Den var kopplad till en skrivare som registrerade både temperatur och tid när det eldats, idealtemperaturen var 960 - l 000 grader.

 Som brännare fram till ca 1940 tjänstgjorde Olof Ljungkvist, Kvarnäs och Nils Larsson, Viby. Övriga från tidiga 40-tal och framöver kan nämnas: Nils Jönsson, Kvarnäs, bröderna Fritz och Sven Nilsson från Viby, Borglund från Rinkaby, Ove Karlsson, Sven Olsson, Hjalmar Nilsson, Edvard Höglund och Knut Karlsson, samtliga från Viby.
I samband med invigningen av Hercules nya personalhus år 1947 utdelades medaljer till långvariga trotjänare. Bland dem kan nämnas från Kvarnäs Tegelbruk bland andra Olof Ljungkvist och Per Andersson från Kvarnäs och August Lilja från Fjälkinge. De fick mottaga medaljerna av landshövding Pehr Westlings hand.
En verklig kämpe bland tegelbruksarbetarna var Karl Ström från Viby. Han måste särskilt framhållas bland annat av den anledningen att han varit pråmskeppare på Hammarsjön med tegel från Kvarnäs till Kristianstad och Åhus, allt enligt Sven-Arne Ströms fina upplysningar från tidningen Länsdemokraten av den 7/12 1944. Kalle var då 21 år gammal, när han började och det var i början på 1880-talet. Ett speciellt minne har jag själv av honom i samband med att en platta för gödsel skulle anläggas på Kvarnäs Gård år 1941. Vid utgrävningen kom de till en hel del stora gråstenar som disponent Svensson beslöt skulle sprängas bort. Han satte Karl Ström till att borra hål i dem och när det var klart ville Svensson själv också vara med om det roliga. Så han laddade med stubin och dynamit. Själv var jag intresserad åskådare när Bertil tände på flera stycken och skrek "eld i berget". Kalle som inte var någon ungdom längre, sölade lite och kom inte mycket längre än upp på vägen en bit därifrån när det började smälla Där stod han med armarna över huvudet helt oskyddad medan stenskärvorna dalade ned. Utan en skråma gick han leende tillbaka för att se på eländet. Gråstenarna var sönder, men det var också takteglet på stallet vid sidan om, till en hel del i alla fall. Tur att vi själva var tillverkare

För att summera det hela kan nämnas, att produktionen av leveransduglig vara åren 1938 -1954 uppgick till i genomsnitt per år: