VIBY i gamla tider

Om jakten

Jaktens betydelse och utövningsformer för Vibyborna genom tiderna

Även om man vet mycket litet om jakten i norden fram till tidig medeltid har säkert denna, liksom fisket, haft en stor betydelse genom alla tider också för våra byinvånare. Den primära jakten utövades av våra tidigaste bosättare och fram i vår tid för att ge kött till hushållet och skinn till kläder.

Visserligen utövas jakten i dagsläget framförallt som rekreation och avkoppling men är också fortfarande av ekonomiskt intresse. Förutom ersättningar för jaktarrenden är viltköttet efter-traktat och skinn används fortfarande till pälsar och mössor – även om skinnpriserna är blyg-samma emot bara för något årtionde sedan.

Fyndigheter av ben på olika stenåldersboplatser i södra och mellersta Skåne visar, att renjägare från kontinenten följde de vandrande hjordarna tätt i den vikande inlandsisens spår.

En väl undersökt sådan boplats från senare stenålderstid – tid med gynnsammare klimat – vi-sar ett mycket stort och rikt urval av bytesdjur med kronvilt som det viktigaste – men även älg och uroxe fanns med. Man kan således på mycket goda grunder antaga att sådant storvilt ock-så jagades i våra trakter vid denna tidsperiod.

Gör man så ett hopp fram i tiden – ända fram till medeltiden – kan man med största sanno-likhet konstatera att storviltsjakt i någon större skala inte förekom inom vår nuvarande sockengräns. Förutom att högviltet vid vissa perioder nästan var utrotat av ett allt för stort jakttryck i vissa delar av såväl Danmark som Sverige var den biotop, som vi nu vet att vi hade här i byn, inte lämpad för denna sortens mera skogsanpassat vilt. Dessutom hade Danmarks- liksom de flesta av Europas kungahus redan nu instiftat lagar som gjorde att rätten till all jakt av högvilt förbehölls dem.

Men jagade gjorde de forna Håslöf- och Wibyjägarna ändå!

Småviltsjakten – framförallt på pälsdjur såsom varg, räv, bäver, utter, mård, ekorre och hermelin är dokumenterat viktig och handeln med pälsverk betraktades som mycket lönsam. – Så lönsam, att i grannlandet Sverige, ålade Gustav Vasa fogdarna att uppsamla dessa skinn och överlämna till konungens skinnkammare.

horizontal rule

Dessa vackra skinn, från rävar, skjutna i vår socken,, hade säkert varit välkomna i konungens skinnkammare

Vapnen som mestadels användes vid denna tidpunkt var båge och armborst. Dock skedde en stor del av jakten genom att bytet fångades i snaror och fällor.

När skjutvapen på 1500 – 1600-talet kom mer allmänt i bruk för jaktliga syften, tilläts inte allmogen att bedriva jakt med sådana vapen.

Efter att Skåne blivit svenskt 1658 var det givetvis den svenska jaktlagen som nu var gällande. Jakten i Sverige under 1600 – 1700-talet präglades av dragkamp mellan privilegierade jägare-

kungen och adeln – och oprivilegierade jägare, nämligen de jordägande bönderna. Alla andra – präster, klockare, knektar, daglönare och vem det vara månde – var helt utan rätt till jakt.

Under hela 1700-talet fördes denna kamp mellan bönderna och adeln om rätt till jakt. År 1702 fick visserligen allmogen rätt att bära och bruka gevär – men endast till "odjurs" bekämpande.

En verkligt stor förändring kom dock att ske år 1789 då Gustav III gav ofrälseman, som ägde eget skattehemmande, rätt till jakt på den egna marken. – Och år 1808 kunde riksdagen anta en ny, helt genomarbetad jaktstadga. Den nya förordningen bekräftade markägarens rätt till jakt, införde nya och längre fridlysningstider och lade stor vikt bekämpning av rovdjur och rovfåglar.

Under andra hälften av 1800-talet kom bakladdningsgevären. För jägarna i våran socken var det framförallt den moderna tvåpipiga hagelbössan som snabbt kom i bruk.

Patronerna till dessa laddade jägarna själv genom att i en mässingshylsa ösa i vissa gram svartkrut, fylla på med blyhagel som man stöpt i olika formstorlekar och sedan packa tidningspapper överst i patronen som förladdning. Sist kom det verkligt riskabla i tillverk-ningen; att sätta på "knallhatten" (den som antänder krutet) bakerst på mässingshylsan. Härvid kunde en aldrig så liten oförsiktighet innebära livshotande skador!

Viltfaunan inom socknen har nu, när vi är framme vid sekelskiftet mellan 18- och 1900-talet, också förändrats. Varg, bäver och mård har då försvunnit från våra trakter. I stället är det, den i sydskåne inplanterade, fältharen som är på rask frammarsch upp genom landet och blir ett bytesrikt vilt i vår utpräglade jordbruksbygd med mestadels odlade fält.

Visserligen har en gammal trovärdig jägare berättat, att han någon gång under 1900-talets början sköt två stycken rådjur nere vid "sjökanten" – något som måste anses som en sällsynthet då biotop och den tidens rådjurspopulation inte innebar några sådana förutsättningar.

Lite längre fram på 1900-talet blev den likaledes inplanterade fasanen en allt vanligare syn på fälten inom socknen. Den blev också snart ett populärt villebråd. Tidigare var det endast rapphönan som bjöd på hönsfågeljakt, men med denna "förstärkning" av faunan kom jakten med stående eller med stötande fågelhund att utövas i allt högre grad. Orvar Andersson, Sven Mårtensson, Gustav Magnusson och, lite längre fram på seklet, Göran Mårtensson, var alla ivriga utövare av denna jaktform.

Efter att ha kulminerat under 1950- och 60-talet har tyvärr populationen av fasanen minskat markant härefter. Ansvarsfulla jägare har därför på senare år fridlyst denna på sina marker, trots att den är lovlig enligt jakttabellen.

År 1944 gick markägarna tillsammans, och efter ansökan hos Länsstyrelsen, bildades Gustav Adolfs och Hammars jaktvårdsområde. Detta innebar då också att man antog de stadgar som gällde för sådana föreningar inom länet. Enligt ansökan var avsikten med detta område; - att genom ett förståndigt avjagande, efterhållande av rovdjur samt vårda nyttoviltet under stränga vintrar i den mån det låter sig göra, - försöka få fram ett större antal av denna stam.

Att bekämpa rovdjur och rovfåglar liksom skator och kråkor var något som ansågs mycket viktigt. Den aktiva jaktvårdsföreningen manade också på sina medlemmar till sådan jakt och anordnade gemensamma aktiviteter i form av rävjakter i vassarna längs sjökanten och kråkjaktstävlingar. Unders vissa perioder utbetalade föreningen också skottpengar för varje nedlagt sådant vilt.

Först när ornitologer och vissa andra naturvårdande organisationer slog larm om rovfåglarnas katastrofala minskning på grund av miljögifterna på 1950-60-talet, förändrades synsättet på dessa.

Föreningen uppmärksammade också, om populationen av något matnyttigt vilt minskade. Denna art blev då föremål för en lokal, hel eller delvis, fridlysning.

Införandet av jägarexamen i början av 1980-talet gjorde också att jaktetiken förändrades radikalt.

Med all säkerhet på grund av utträngning från sin ursprungliga biotop, till följd av en starkt ökande population de senaste årtionden, har vi fått en så pass stor och fast rådjursstam, att en viss "försiktig" jakt på dessa kan bedrivas inom socknen.

Även om harjakt och fasanjakt på åkrarna "uppe i byn" haft, och fortfarande har sina utövare, är det Sjöfågeljakten på Hammarsjön och Håslöv ängar som i särklass lockat de flesta av byns jägare sedan hagelbössan kom i bruk.

Ett jaktlag på 1970-talet (Sven-Arne Ström, Tommy Karlsson, Lasse Ström, Torsten Svensson, Nisse Stark, Thorsten Svensson och Jan Karlsson) redo för en stakrunda på Hammarsjön.

Framförallt innan uppdelningen av sjön i slutet av 1940-talet var antalet andjägare på- och vid strandkanterna intill Hammarsjön stort.

Även om sträckjakten, framförallt morgnar och kvällar, då som nu lockade de flesta jägarna – var det dock stakjakten som kunde ge den största utdelningen.

Efter en lyckad stakjakt

Den tillgick så, att den grunda sjöns många vassruggar genomsöktes med små flatbottnade ekor framdrivna ljudlöst med en lång specialgjord "drevstake". Skytten satt fram i fören och "stakaren" sköt fram ekan från aktern. – En mycket speciell jaktform som fordrade vältränade utövare som behärskade tekniken ordentligt. Framförallt gällde detta stakaren, som förutom uppgiften att smyga ljudlöst för att komma de vaksamma änderna så nära att de lyfte inom skotthåll, - också skulle vara skytten behjälplig med att stabilisera den ranka båten så denne stod stadigt i samband med skottögonblicket. Ofta turades man om att vara skytt och stakare.

Många av byns jägare var mycket skickliga i sin utövning av denna jaktform och i detta sammanhang måste byns verkliga jägarfamilj "Susarna" omnämnas. ("Susarna" - för att tidigare ha bott i den så kallade Susagården). August med sönerna Emil, Hugo, Gösta och Malte tillbringade en stor del av sin fritid på Hammarsjön.

Framförallt lördagseftermiddagar och söndagar kunde man se hur "Susaflottan" organiserade sig. Någon, eller ett par av båtarna, idkade stakjakt och då också skrämde upp stora andflockar, som ofta sedan kom i skotthåll för de andra av denna flottas strategiskt gömda jaktekor.

Då de med fördel utförde stakjakten i motvind, för att lättare komma inom skotthåll, hände det ofta att de hissade seglet och seglade över sjön i medvinden för att sedan staka sig till hemma-hamnen som var vid bäckens utlopp i Vibykroken.

Givetvis gjorde dom tvärtom vid motsatt vindriktning.

"Susarna" var hängivna sjöfågeljägare – här August, längst till höger på bilden, med söner vid en fikapaus i någon av Hammarsjöns vassruggar.

Seglet uppe för färd över sjön – Gösta i aktern med "gubben", August, i fören.

Även om beståndet minskat katastrofalt i Hammarsjön är andjakten fortfarande populär. Dock är det numera så gott som endast sträckjakt som bedrivs varför den så spännande och teknik-krävande stakjakten får anses vara i utdöende.

I motsats till änderna har gässen ökat avsevärt. Under senare delen av 1900-talet och fortfarande in på 2000-talet är det grågäss och kanadagäss som står för den mesta av denna stora ökning – men sädgässens ändrade flyttvägar har inneburit att vi tidvis har en stor population även av dessa.

Ovanstående ökningar ses inte med blida ögon av lantbrukarna, då deras höstsådda sädesfält ofta invaderas av stora gåsflockar, som ställer till stor skadegörelse på grödan.

Bland annat på grund av detta har jakttiden också förlängts och ger därmed jägarna ute på Hammarsjön stora tillfällen till spännande gåsjakter – ofta med gott resultat.

Gässens sträck mellan sjön och deras betesmarker, uppe på de odlade fälten i byn, föranledde en intensiv jakt på Håslöv ängar. Med så gott som jägare på alla de smålotter som dessa ängar var indelade i, utsattes de sträckande gässen för rena "kanonaden" vid överflygningen här och jaktetiken var av flera oansvariga och oerfarna jägare helt satt ur spel, då skott avlossades trots att skotthållet gav större chans att skadskjuta än att nedlägga villebrådet.

I slutet av 1900-talet inköptes den största delen av Håslöv ängar av Naturvårdsverket, vilket innebar att jakten här förbjöds.

Byns ängsmarker och deras koppling till Hammarsjön är av riksintresse för naturvården och ingår i EU:s nätverk Natura 2000.

Olika intressen kolliderar således här och många starka röster höjs för att förbjuda all jakt på och kring Hammarsjön.

Blir så fallet bryts en mångårig traditionell jaktform för våran bys jägare.

Redovisat av Sven-Arne Ström vid medlemsmötet 2002-10-27

 

 

 

 

 

 

 

 

Startsidan