Om tobaksodlingen i bygden

         Redogörelse av Arne Svensson vid sammankomst 20 mars 2001

Tobaksbruket kommer till landet

Det kan förmodas, att tobaken och användningen av den som njutningsmedel blev bekant för svenskarna genom soldater, som efter de långa krigen i Europa på 1600-talet återvände med allehanda nyheter, varav tobaken var en del. Tobak infördes till Europa från de koloniala områdena i Amerika. Vissa skrifter antyder, att tobak odlades i Skåne redan före mitten av 1600-talet, alltså när landskapet ännu var danskt, men att odlingen förföll under de långa krigsåren. Det är också känt, att Olof Rudbeckius planterat tobak i sin botaniska trädgård i Uppsala omkring 1655. År 1690 utkom den första skriften, författad av Åke Rålamb, som talar om hur man odlar tobak. Det stora genombrottet för tobaksodlingen kommer när denna blir en de lav den ekonomiska politik, som dominerar i Sverige under 1700-talet, och kallas för merkantilism. Politiken hämtades från Europa, där den bedrivits länge. Den gick ut på att gynna export och hämma import. Allt, som kunde göras i denna riktning uppmuntrades, och det blev då viktigt att producera, vad som kunde produceras inom det enskilda landet.

I Sverige blomstrade merkantilismen under frihetstiden, då speciellt hattpartiet gav bidrag till allehanda produktion, bl.a. till manufakturer inom textilområdet. Bönderna skulle producera det traditionella inom jordbruksområdet, och för dem var
tobaksodlingen egentligen förbjuden. Städerna däremot ålades att odla tobak på stadsjordarna. På så sätt skulle flera fördelar uppnås; i städerna fanns överflöd på gödsel, kvinnor, barn och ”onyttigt” folk att använda i produktionen.
Kungligt påbud vid flera tillfällen gav order om tobaksodling runt städerna och år 1749 beslöts att alla städer utom de östligaste och nordligaste skulle på fastställt formulär inkomma med noggranna uppgifter om tobaksplantagernas tillstånd. På formuläret fanns plats för redovisning av antalet odlare, deras namn, odlad areal, årsskörd samt antalet använda arbetare vid plantagerna. Resultatet av den statliga kampanjen får anses som häpnadsväckande. I princip varje
stad lämnade in redogörelser för sin odling under perioden 1740 – 1770. Trots kallt klimat och andra svårigheter finns uppgifter om odlingen från c:a 85 städer, varav 12 i Finland. De nordligaste hittar vi på den finska sidan av landet. Jakobstad är t.ex nordligare beläget än Umeå. Här uppstod det bekanta Strengbergska tobaksföretaget, som fick sitt privilegium 1762. I Vasa strax söder därom odlades tobak åtminstone så länge som Finland lydde under Sverige, dvs. minst till 1809.

De merkantilistiska strävandena ledde till att tobaksspinnerierna i landet använde till tre fjärdedelar svensk tobak i produktionen år 1760. Tobak odlades då på ungefär 500 tunnland i de städer, som lämnade ordentliga rapporter. Därefter synes ambitionerna ha svalnat och man kan efter 1770-talet se en tydligt tendens till minskad odling i städerna
och ett accepterande av att tobaksodlingen kan vara något även för bönder och andra på landsbygden. Därmed bekräftas det förhållandet, att bönderna producerade minst lika mycket som städerna. Odlingen bedrevs vid sitt maximum på minst 1500 tunnland. Redan nu framstår vissa städer som stora producenter av tobaksvaror, ex. Landskrona, Karlshamn och Kristianstad, vilket tydligt pekar på en omfattande tobaksodling på landsbygden, speciellt som dessa städer enbart använde inhemsk tobaksråvara. För städerna var det förutom böndernas allt intensivare odling och en omfattande
smuggling, som fick tobaksodlingen att minska och i många städer helt försvinna under senare delen av 1700-talet.

Som sammanfattning kan sägas att den merkantilistiska politiken delvis havererade genom böndernas odling, smuggling men också genom import av ”wirginske blader” av högre kvalitet. Städerna anförde ofta i förtvivlan att den svenska tobaken p.g.a. ett olämpligt klimat var underlägsen i kvalitet De tobaksfabrikanter, som fått privilegier av Kommerskollegium för sin produktion hade dessutom stora svårigheter att få avsättning för produkterna, inte minst därför att bönderna i hög omfattning odlade tobak för eget bruk..

Odlingen koncentreras till vissa distrikt

Det statistiska materialet blir mycket bristfälligt från 1800-talets början. Allt fler städer lägger ner sin odling och kvar blir ett antal med lämpliga förutsättningar. En viktig anledning till tillbakagången var att den merkantilistiska politiken nu var överspelad och övertogs av liberala idéer. Man ser nu att tobaksodlingen överlever inom de områden, som var någorlunda lämpade. Främst har vi de sandiga slätterna runt Kristianstad och Landskrona. Därutöver märkes Väst- och Östgötaslätterna, framförallt det förra, där den berömda Vallehäradstobaken odlades. Mälardalen, främst trakterna kring Västerås och Stockholm, lämnade viktiga bidrag till produktionen. Att intresset var stort i Västerås visas av att staden mellan 1749och 1828 , dvs. i 80 år har en så gott som obruten serie i statistiken från Kommerskollegium. Tobaksodlingen i Stockholmstrakten var av betydelse en bra bit in på 1900-talet.
Från områdena kring Åhus lämnas åtskilliga vittnesbörd om tobakens ekonomiska betydelse. Genom sina planteringar har bonden fått medel att bestrida kostnader som ”kronoskatt, rustnings- och rotekostnader samt andra onera”. Vi kommer senare fram till att slätten runt Åhus och öster om Kristianstad har kraft att leva kvar längst. De sista tobaksodlarna gav inte upp förrän 1964, då de sista leveranserna av vår ”Havanna” togs emot av Tobaksmonopolet.

Åhus som den viktigaste orten

Många vittnesbörd talar om Åhus som den under 1800-talet dominerande orten inom tobaksodlingen. Traditionen och kunskapen är betydande och åhusbornas användning av tång från havet fick en mycket gynnsam inverkan på jordmånen, vilket i sin tur gav en högre kvalitet och bättre pris. I annalerna sägs också, att en stor del av odlingen i Åhus och däromkring bedrevs på basis av hälften- eller tredjedelsbruk. Det betyder då, att marken ägdes av de besuttna, medan arbetskraften hämtades från de egendomslösa i samhället. Detta förhållande kom sedan att ändras allteftersom fler ur de egendomslösa kunde skaffa sig en bit mark och således odla på den egna täppan. Den spirande egnahemsrörelsen vid förra sekelskiftet
gav ökade möjligheter för enskilda tobaksodlingar. Mot slutet av 1800-talet tillsattes en tobaksskatte-kommitté, som hade till uppgift att kartlägga tobaksodlingens omfattning. I den officiella statistiken fanns endast osäkra uppgifter och det var först efter en sammanställning, som grundade sig på tobaksföretagens kassaböcker, som man kom fram till tillförlitliga siffror. Mellan åren 1897 och 1902 köpte dessa i genomsnitt omkring 900 ton svensk råtobak, vilket bör har krävt runt 450 hektar odlad areal med den tidens avkastningssiffror.

Odlingen ökar i omfattning

En allmän officiell uppfattning var att odlingen var stadd i tillbakagång runt 1900. Men om man ser, vad som hänt fram till Tobaksmonopolets tillkomst 1915, har antalet odlare tvärtom ökat från 1362 till 2267, ungefär med 66%. Skälen till den ökande odlingen ser vi i vad som tidigare sagts om egnahemsrörelsen.
Ett bra exempel kan vi finna i Håslöv, där gård n:r 15 år 1901 avstyckade ett stort antal tomter, som ofta var 1 eller 2 tunnland stora. Den snabbt växande industriarbetarklassen och lantarbetarna i byn kan nu göra tobaksodlingen till en nog så lönande bisyssla på sina nyförvärvade marker. Övriga drivkrafter var ökade priser på importerad tobak samt ökad konsumtion och tillverkning av snus i landet, allt bidragande till en gynnsam prissättning på svenskodlad tobak.

Staten träder åter in på tobaksarenan

Riksdagen beslöt i enlighet med en proposition från 1914 att ett statligt tobaksmonopol skulle införas år 1915. Beslutet föregicks av stor oro och protester från odlarna, som nu befarade att komma helt i underläge vad gällde tobakens prissättning. Nu kunde man inte vända sig till olika uppköpare utan var hänvisade till en enda. Oron kunde delvis  stillas genom att priset efter förebild från sockerbetsodlingen skulle regleras genom speciella prisnämnder med representanter från både odlarna och monopolet samt med en neutral ordförande.

En följd av monopolets införande blev en ytterst noggrann odlingsstatistik. Kungl. Kontrollstyrelsens ombud fick i uppgift att upprätta odlareförteckningar med namn, odlad areal, skörd och likvider från monopolet. Inte sedan 1700-talet hade vi haft en så noggrann redovisning av odlingen. Odlarna fick i och med monopolet plikt att anmäla sig som odlare med uppgift om den areal, som skulle odlas. Ingen tobak fick säljas till någon annan än monopolet, däremot var det fritt att exportera. Frågan uppstod då om monopolet hade skyldighet att köpa all svenskodlad tobak. Så var inte fallet och det visas också av monopolets åtgärder för
förändringar av den odlade arealen. Mot varandra står å ena sidan odlarnas strävan att uppnå högsta möjliga pris och monopolets önskan att nedbringa sina kostnader. Intressemotsättningen ledde under monopolets
femtioåriga tillvaro till många lidelser och strider om priser, klassificeringar och arealförändringar.

Under de båda världskrigen rådde på grund av importsvårigheter gynnsamma förhållanden för odlarna. Monopolet stimulerade till ökad odling, vilket inte var lätt för småodlare med sina begränsade ytor. För lantbrukarna var det emellertid lättare att få del av prisstimulanser och andra befrämjande lockelser från monopolet. Större delen av mellankrigstiden innebar däremot hätska konflikter mellan monopolet
och odlarna. Arealerna skulle inskränkas p.g.a. ökad import av bättre tobak, lägre snuskonsumtion, dålig kvalitet på den svenska tobaken. Allt detta komplicerades av starka motsättningar mellan två tobaksodlareföreningar. Monopolet krävde större tobaksblad om minst 45 cm. vilket skulle kunna åstadkommas om odlarna planterade med större avstånd mellan plantorna. Odlarna trodde detta skulle innebära minskad vikt och såg kanske inte riktigt att monopolet kunde ha rätt i sak att kvaliteten härmed skulle kunna förbättras. Man såg i monopolets politik enbart en önskan att tobaksodlingen skulle försvinna.
Detta blev fallet för tobaksodlingen runt Stockholm. Tobaken därifrån ansågs ha speciella kvalitéer och hade sedan länge prissatts långt bättre än tobak från andra delar av landet En anpassning till ”rikspriset” under åren 1930 – 33 ledde till att odlingen reducerades till en bråkdel år 1934 och försvann helt 1939.

Alla protester till trots var prissättningen på den svenska tobaken ganska följsam mot konjunkturernas växlingar. Situationen härvidlag skulle inte ha varit bättre på en s.k. fri marknad. Stridigheterna avtog också mot andra hälften av 30-talet, då några av de stridigaste viljorna på båda sidor lämnat arenan, de odlare som slarvade mest med sin produktion hade dragits ur verksamheten och nya signaler kring odlingen hade visat sig. Redan omkring 1920 påbörjades en del experiment i förädlingssyfte på Weibullsholm. Under de arealbegränsande tiderna därefter upphörde experimenten men återupptogs av Svalövs växtförädlare år 1940. År 1938 meddelar monopolet att en ny röktobak med kraftig inblandning av svensk råvara, ”Skåne-Shag”, hade rönt gynnsamt mottagande. Ett ytterligare positivt inslag var att den nya torkmetoden i speciella röklador introducerades. Dessa krävde dock betydande investeringar, men monopolet ställde i utsikt gynnsamma krediter så länge som investeringarna var under avskrivning. Denna torkmetod kunde endast tillämpas av odlare med stora arealer och var alltså ingenting för den ”lille” odlaren. Förhoppningarna om fortsatt tobaksodling stärktes alltså och monopolet uttryckte sin tillfredsställelse över att den obehagliga tid var förbi, då monopolet p.g.a. sjunkande snuskonsumtion var ställt inför utsikten att koppla av samarbetet med de svenska odlarna.


Slutet närmar sig

Liksom under första världskriget var Tobaksmonopolet under det andra världskriget ganska beroende av den svenska tobaksodlingen och läget var mycket avspänt i relationerna mellan parterna. Inga högljudda protester hördes och Tobaksmonopolets magasin i Rinkaby, Åhus och Fjälkinge fylldes till bredden.
Debatten inför de anförda nedläggningshoten hade inte förts så mycket med krav på tobaksodlingens absoluta bärkraft. 1924 avskaffades en tull på importerad tobak. I stället för denna utgick till monopolet ett stöd på 80 öre per kilo inköpt svensk tobak av statliga medel att lägga på priset som odlarna fick av monopolet. Då blev det på 30-talet så, att det pris som odlarna fick om 1.30 – 1.40 kr / kg till en större del bestod av statligt odlarstöd än av monopolets egen ersättning till odlarna. För många framstod detta som märkligt.

I en motion till riksdagen framlades 1962 ett förslag om höjning av det statliga skyddet för odlingen från 80 öre till 3 kronor per kilo. Motionen remitterades till Statens jordbruksnämnd och Svenska Tobaksbolaget, som blev det nya namnet i stället för Tobaksmonopolet från 1961. Jordbruksnämnden, som hade att följa den förda jordbrukspolitiken fann, att tobaken redan åtnjöt högre stöd per arealenhet än någon annan gröda och kunde inte tillstyrka motionen Tobaksbolaget å sin sida anförde som orimligt att köpa svensk tobak när likvärdig utländsk kunde köpas till ett pris, som var 2 kronor lägre per kilo. Motionen avslogs och därmed var den svenska tobaksodlingens dagar räknade. Reaktionen från odlarna uteblev nästan helt. Till detta bidrog att skörden 1961 spolierades av ett våldsamt mögelangrepp. Men viktigast var att odlingen för de flesta inte längre var så ekonomiskt avgörande. Visserligen fanns ingen gröda, som per arealenhet kom i närheten av vad tobaken gav prismässigt om man bortser från timpengen för det omfattande manuella arbetet.

Men, reallönerna hade nu stigit så kraftigt, att man kunde klara av sina utgifter på den ordinarie lönen och att man kunde ha råd att ägna fritiden åt annat än tobak. Även gamla och ensamstående hade genom det allmänna sociala skyddsnätets utbyggnad nu en något tryggare grund att stå på. De sista små leveranserna av svensk tobak togs emot 1964. Därmed var en 200-årig epok förbi. Kristianstads- och Åhustrakten förlorade ett alldeles enastående särdrag. Minnet av tobaksodlingen lever emellertid kvar ännu i många år hos dem, som från barnsben varit tvungna att sitta med och ”trä” tobak, ibland för något eller några ören per spett eller i de flesta fall utan ersättning inom familjens arbetslag och sedan fått mera avancerade uppdrag
i hanteringen av den sköra tobaken, från att ”blä” till att skära tobaken och att ”bunta” den. Mera om detta under den sammanfattande beskrivningen av arbetsmomenten vid hanteringen av tobaken.

Från frö till transport till Monopolet

Här följer en liten sammanställning av de olika moment, som ingick i hanteringen av tobaken. För dem, som var med, är detta mer än väl känt, men en och annan i byn kanske önskar veta något om det, som en gång var vardag för de flesta.

Några tobaksplantor kunde tillåtas att blomma med en stilig blomställning, som efter mognad kunde skattas på sina frökapslar. Fröet bevarades torrt över vintern fram till april månad då det var dags att tänka på den nya säsongen. Fröet blandades med fin sand och lades i en mjuk tygpåse och blöttes. Denna fick ligga varmt några dagar till dess att små groddar blev synliga. Blandningen med sand var nödvändig p.g.a. att fröna är väldigt små och för att man skall kunna så jämnt i drivbänkarna. Drivbänkarna bottnades ordentligt med halm och gödsel för att det skulle utvecklas en god värme. I allmänhet hade odlarna oljat papper i stället för glas i bänkfönstren, ett papper som förnyades varje år.

När tobaksplantorna vuxit till ung. 10 – 15 centimeters höjd var de klara att tas ur bänkarna och planteras i raka led med ungefär en halv meter mellan raderna. Planteringen påbörjades vid månadsskiftet maj – juni. Det hände ibland att de s.k. järnnätterna runt 5;e och 6;e juni med frost gjorde, att man fick plantera om.
Tobaksjorden plöjdes och gödslades mycket kraftigt. Att ”sätta” tobak var påfrestande för ryggen. En ”sättepinne” gjorde ett hål för plantan, Man kunde naturligtvis också använda ett par kraftiga fingrar.
Har man odlat tobak har man all förståelse för att nyplantering kräver mycket vatten Vattningen av de färska plantorna skedde naturligtvis med vattenkanna, oftast de kvällar vi pågar helst ville träna fotboll. I en välgödslad jord trivs inte bara tobaken. Ogräset gör entré och med all tänkbar försiktighet måste lukjärnet ta sig fram bland de ömtåliga plantorna. Om man vid en andra lukningsomgång råkade hugga av en planta var i allmänhet tobaksbänkarna tömda på sitt innehåll.!!!

När plantorna rotat sig ordentligt och påbörjat tillväxten var det dags att hjälpa plantorna på traven. Med en vattenkanna utan stril saltades tobaken med kalksalpeter, som innehåller ordentligt med kväve. Plantan växer och det är dags att toppa tobaken. Plantans topp bryts av och kvar lämnas ungefär sju-åtta stora blad att växa till sig. Tobaken är väldigt skör och det är lätt att bryta av en topp.

Vi är nu framme i juli månad och i värmen är det skönt att vandra i tobaken, som nu växt så att gångarna mellan plantraderna har växt igen. Till de svettigaste momenten hör att ”tjua” tobaken, d.v.s. att söka sig ned i alla bladveck och bryta av alla ”tjuvskott”, som den livskraftiga plantan producerar. Gör man inte detta minskar man den kraft, som skall gå till de stora bladen. Detta arbete får man göra mer än en gång. Tobakens mognad sker efterhand i slutet av augusti månad. Har man då haft tur med att hagelskurarna uteblivit kan skördearbetet ta vid. En enda hagelskur kunde spoliera årets skörd och därmed en nödvändig inkomst.

Genom att ”blä” bryter man försiktigt av alla bladen på varje planta, samlar dem under armen eller vid höften och lägger dem i travar mellan de nu nakna plantstockarna med undersidan uppåt. Så får de ligga tills de bärs till de särskilda hägn av spett och trasmattor eller annat, med vilka man byggt upp en ”tobaksbo”. I tobaksboden skedde allt arbete i sittande ställning. Här kunde ett helt arbetslag sitta i en god social tillvaro. När bladen blivit ”sluna”, dvs. blivit slaka och böjliga, tar kvinnorna (i allmänhet) till tobakskniven och skär en lång skåra i bladens huvudnerv från baksidan. Bladbunten ligger strax innanför knäna och efterhand som bladen skäres vänds de upp mot kroppen med framsidan uppåt. I samband med att tobaken skäres sorteras den i högar med sandgods (tunna gula blad från plantan nedre del) småtobak (mindre, ofta mörkgröna blad) och stortobak, som naturligtvis är den riktigt prisvärda. Kniven är oftast hemmagjord eller ihopsatt i byn och dess skärdel har ett rakblad som grund.

Bladen skall nu snabbt ”träs” på spett, som var av lite olika grovlek efter vilken av de tre sorterna som skulle trädas. Nu gällde det att hålla undan för de snabba skärerskorna. När bladen skurits lades de åter med bladens undersida uppåt i högar till dem som trädde tobaken.  På varje spett träddes 75 – 80 blad. Man satt på en pall och tobaksspettet lades över låret med spetsen på spettet framåtriktat. Bladen träddes så att de kom rygg mot rygg och följaktligen ovansida mot ovansida. Alltså vändes vartannat blad. När c:a 20 blad trätts på spettet, fördes dessa bakåt och efter 4 omgångar blad var alltså spettet fullt. Spetten, som var lite över två meter långa, hängdes nu på ”hängen”. Dessa bestod av långa läkt, i allmänhet kluvna trädstammar med ung. tolv-femton centimeters bredd. Den runda delen vändes uppåt och läktet spikades på pålar. Det färdiga hänget kunde göras långt med flera läkten i rad och med c:a två meters mellanrum. Här fick nu tobaken hänga och torka och gulna. Ett lite pilligt och det kanske minst ansträngande arbetet i hela processen var nu att med spetten på bekväm arbetshöjd ”pela” tobaken. Man förde alla blad på spetten försiktigt åt vänster sida och sedan tog man blad för blad i nacken och förde dem tillbaka åt höger, detta om man var högerhänt. Åtgärden vidtogs för att skilja bladen från varandra så att de inte klibbade ihop och utvecklade mögel Fri lufttillförsel mellan bladen var viktig. Det kunde vara riktigt skönt att en lugn och solig söndagsmorgon stå och pela till ackompanjemang av sången från tranor på flytt söderut. Det gick inte att lämna tobaken på hängena vind för våg. Om tobaken nu var nästan torr fick ingen regnskur blöta ner. Då gällde det att snabbt föra samman spetten och täcka med presenning eller med vad som stod till buds.

Mitten av september: Spetten samlas ihop och bärs in i längorna där de hängs upp över bjälklagen ända upp från de översta till de nedersta. Genom speciella vädringsluckor i längornas gavlar får luften fritt tillträde.
När vi kommer fram ytterligare någon månad är det dags att ”ta ner” och ”bunta” tobaken. Bladen från spetten förs ihop och bindes till en bunt med ett par blad, som viras runt bunten och knytes samman. De färdiga buntarna lavas i en trave på ett trägolv i längan. Arbetet med att bunta sker säkrast vid en väderlek med dimma och fukt. Då undvikes att de nu torra och välluktande! bladen smulas sönder.Nu gäller det att leja skjuts för transport av tobaken, väl sorterad i klasser, till Monopolets mottagnings- och lagringsmagasin, för de flesta i Viby till magasinet i Rinkaby. Nu kommer ett nervpirrande ögonblick. Hur skall nu herr Röse bedöma vår tobak? Blir den nerklassad eller blir det klass 1 eller extra prima. Mången har åkt hem med en klump i halsen. Vad skall jag säga när jag kommer hem? Kan vi betala huslånet – eller? Nu återstår ”bara” en sak; postanvisningen om tobakspengarna. Var och en kan förstå att den mängd av arbetsmoment, som tobakshanteringen krävde, när det gällde den lufttorkade tobaken, gav en nästan obefintlig timpeng.

Röktorkad tobak
Under senare delen av 1930-talet tillkom en ny metod att torka tobaken. Metoden innebar, att från och med skördens början inträdde andra arbetsmoment. Med en kraftig sax klipptes hela plantan av vid marknivån och träddes över en speciell spets på ett spett, som stod lutat mot en särskild bock. När spettet var fullt, togs stålspetsen av och sattes på nästa spett. Härefter kördes spetten in i alldeles speciella torklador. I dessa fanns en eldstad. Den öppna eldens rök leddes upp över spetten, som hängde ovanför. Tobaksladorna var väldigt höga och kan ännu ses vid en del gårdar i trakten. Det var ett noggrant arbete att sköta eldningen i ladorna. Det hände då och då, att hela ladan med tobak brann ned till grunden. Ladorna blev ordentligt ”inpyrda” av röken, och vill man känna den kvardröjande tobaksdoften, kan man exempelvis besöka tobaksladan på Falkagården i Viby.
Den röktorkade tobaken var mycket mörk då den var klar för leverans. Den betingade också ett högre pris än den lufttorkade. Det var förstås endast möjligt för lantbrukare med stora arealer, som odlade tobak på detta sätt

Städer med tobaksodling under 1700-talet

 Varje punkt markerar en stad i det svenska riket, där tobaksodling redovisats. De nordligaste städerna med tobaksodling på den finska sidan av Bottenhavet med tobaksodling var Jakobstad och Vasa.
 

Startsidan