|
Pers företagsamhet
satt i generna på pågarna. Så med många idéer och en orädsla för att pröva
på dessa, var Sven o Fritz så gott som i hela sitt yrkesverksamma liv egna
företagare med total avsaknad av någon form av anställningstrygghet. Ofta
fick olika verksamhetsformer kombineras för att ge en tillräcklig
årsinkomst. Så – även om ”ängapågarna” blev mest kända för sitt insjöfiske
kom deras långa yrkesliv att innehålla flera unika och spännande
verksamhetsformer.
w
w w
Precis
som de flesta av vibyungdomarna började såväl Sven som Fritz vid
tegelindustrin efter avslutad skolgång. Sven, som var den äldste av
bröderna, hade redan ”avancerat” till brännare på Kvarnäs tegelbruk när
Fritz som 14-åring började sin anställning där. De vanliga ”slitjobben”-
att lava sten m.m. var förstås den självskrivna uppgiften för unga
anställda.
Efter några år på bruket accepterade Fritz en förfrågan om han ville
börja inom brännarteamet. Ett jobb som kanske inte var så slitsamt men
innebar oregelbundna arbetstider med nattskiftsjobb.Efter Pers bortgång
1937 drev de båda bröderna hans verksamhet vidare, och delade då upp
arbetsåret mellan anställning på bruket och denna säsongsbetonade
sysselsättning. Dock lade man ner denna rörelse efter endast tre år i
branschen. Detta hade sin orsak i, att en med dagens ordval så kallad
”pirat” – Sillanisse – dök upp på marknaden och tröskade för tjugofem öre
säcken i stället för en krona som var det gängse priset. Även om Nisses
firma endast blev något år gammal hann den således konkurrera ut några av
de gamla etablerade tröskorna i bygden.
Med den närhet bröderna hade till sjön under sin uppväxt var det kanske
inte så konstigt att intresset för fiske kom under tidig ålder. Bland
annat berättas, att redan när Fritz gick i småskolan ”slog han isgäddor”
nere på översvämningarna under sin frukostrast och i en gammal homma som
han fått av sin far fångade han ungefär vid samma ålder en jättegädda –
som inte gick att väga på besman, då vikten här är begränsad till tio
kilo. Med denna gädda gjorde han också sin första affär med fisk då Simon
Bjerstedt och lärare Ahlmgren, som båda var på besök i föräldrahemmet,
delade den stora fisken och betalade fem kronor per man till en lycklig
skolepåg.
Kanske var det minnet av denna affär som var upphovet till att bröderna
”så där lite vid sidan om” sin ordinarie sysselsättningen vid Kvarnäs
börjat fiska i Hammarsjön. Med den förändrade arbetstiden som
brännarejobbet innebar – med fridagar mitt i veckan – kunde ju också
fisket utökas.
Då
detta var under krigsåren fanns ingen bensin att få tag i till någon form
av båtmotorer, utan man var helt hänvisad till årorna. Så när det var dags
att sätta ut fångstredskapen på våren rodde man vars en båt, fullastade
med mjärdar och ståltrådsnät, till de olika fiskeplatserna i sjön. När man
sen under säsongen vittjade redskapen rodde man åt olika håll i sjön
vilket ju var det rationellaste sättet att arbeta på. Det var ett slitsamt
”extraknäck” som fordrade vältränade och kraftiga armar. Men eftersom det
var brist på fläsk och kött under dessa krigsår var det stor efterfrågan
på fisk, resulterade fisket i en god lönsamhet.
Att ha så gott som två heltidssysselsättningar höll inte längden. Trots
att dom näppeligen skulle kunna klara sig enbart på fisket från de
rättigheter som då arrenderades, slutade dock båda sina fasta
anställningar på Kvarnäs. De båda födgenierna såg nämligen flera
möjligheter till förstärkning av fiskeriinkomsten.
w
w w
Att handla med frukt var en sådan möjlighet som snabbt realiserades.
Efter att ha plockat ner några lådor av det populära ”Bojken”äpplet från
den egna trädgården, som snabbt såldes för ett bra pris till en
frukthandlare, var så denna verksamhet i gång!
Eftersom kriget satt stopp för den mesta importen var efterfrågan stor på
svensk frukt.
I herrgårds- och större lantbruksträdgårdar fanns ofta ett stort antal
fruktträd. På ett tidigt stadium av fruktsäsongen, före att frukten var
mogen, åkte bröderna runt till sådana trädgårdar i Sydsverige för att
lägga anbud på hela den kommande skörden. Man bedömde efter bästa förmåga
hur såväl kvantitet som kvalitet skulle utfalla då frukten skulle skördas
– varefter anbudet lades. Härvid gällde det att övertyga trädgårdsägaren,
att det stora bortfallet och den försämrade kvaliteten på grund av
kommande stormar och häftiga regnskurar, som de kalkylerade med, verkligen
var realistiskt!
Frukten plockades och gick sedan till stor del ut till detaljhandeln via
uppköpare, men hel del sålde de själva direkt till konsumenten. Bland
annat stod dom på torget i Kristianstad liksom på festplatser och försålde
sin frukt.
Men mera idéer var
på gång! Grannen, Viby IF:s festplats, ”Allparken”- med dansbana,
cykelställ och allt -, inköptes och flyttades in på potatisåkern. Här kom
det sedan att arrangeras dansaftnar under sommarlördagskvällarna.
Blåsippans, Lagerkvists och Helmers (den i särklass populäraste) var
orkesternamn som figurerade, samtidigt som vibyfruarna Karin Hansson och
Karin Karlsson stod för kaffeserveringen och Sven o Fritz sålde frukt och
varm korv.
Olika organisationer inom byn hyrde också festplatsen och ordnade
festligheter där.
I samband med detta förtjänar nedanstående episod att återges:
Vid ett av tillfällen då byns arbetarkommun
hyrde behövde de också en talarstol, vilken Sven åtog sig att snickra
ihop. När Sven efter några dars arbete hade stolen färdig, tyckte han, att
den ändock blivit lite för låg – talaren var kanske liten till växten.
Stolen byggdes därför på till en ansenlig höjd för att talaren säkert
skulle synas över mängden. När han kom, visade det sig att den stol som
först byggdes hade haft höjd mer än nog till honom. Det var nämligen den
blivande statsministern Tage Erlander!! som talade.
Sven skröt också så där lite skämtsamt sen under alla år, att han hade
minsann byggt talarstol till självaste statsministern.
Samtidigt som man
fiskade, plockade frukt och drev nöjespark hade Fritz också gett sig in i
nöjesbranschen. Då han hade en bra sångröst och även var duktig på att
joddla, hade han som amatör, tillsammans med Vibys egne ”dragspelspojke”
Carl-Axel Bondesson, deltagit i olika lokala och regionala
artisttävlingar. Nöjesarrangörerna dröjde inte länge med att engagera
denna joddlande och spelande duo, som tog sig namnet Helan o Halvan!
Det blev resor med tåg till olika nöjesplatser i hela Sydsverige. Då
sådana resor oftast innebar tågbyte med långa väntetider mellan
anslutningarna, blev det en lång bortavaro vid dessa engagemang. På grund
av dessa dåliga kommunikationer tvingades man efter en tid upphöra med
artistverksamheten – trots att dessa framträdande gav en mycket bra
inkomst.
När importen åter kom igång, sjönk priserna katastrofalt på den svenska
frukten varför de båda bröderna även fick sluta med frukthandeln.
w
w w
Åhusparken och Sommarlust kom ordentligt i ropet med påföljd att de små
dansbanorna som fanns runt om i byarna, fick lägga ner sin verksamhet.
Allparken var givetvis inget undantag utan fick röna samma öde.
I sitt fiske drog man ju också upp fisk, som inte betraktades som
matnyttig. Bland annat togs en stor mal någon gång under 1950-talet. Denna
tog man helt sonika levande med sig till Kiviks marknad, där besökarna för
en billig entré kunde beskåda denna med skäggtöm prydda fisk, när den
simmade omkring i ett akvarium. Förmodligen ingen större förtjänst då
förutom marknadshyran också en personer fick avlönas för han hjälpte till
att bära vatten i spannar till akvariet för att få vattnet syresatt så
malen kunde överleva.
Förutom att bröderna någon vinter skar vass åt Backa-Svens
vassmattefabrik, var de båda mångsysslarna nu hänvisade till att klara sig
enbart på fisket!
Då de hela tiden utvecklat sitt fiske med effektiva redskap och
ändamålsenliga metoder, som också rationaliserade arbetet, kunde man dock
utöka sina fiskearrenden. De hade också räknat ut, att mycken ål på hösten
lämnade Helgeåns vattensystem på sin vandringsväg ut i havet.Så därför tog
Fritz motorcykeln och med Sven på bönepallen besöktes de bönder i Hovby,
som hade fiskerätten i den sydligaste delen i sjön. De lyckades övertala
dem att få arrendera deras fiskerättigheter – vilket skulle visa sig vara
en mycket lukrativ affär för de båda fiskebröderna. Fritz som redan byggt
olika båtar, byggde nu än större flatbottnade båtar som de utrustade med
lite större utombordsmotorer. Snabbt utvecklade dom även här en teknik,
med speciella fångstburar, som gav dem stora årsfångster, framför allt av
den eftertraktade ålen – men också av lax och havslaxöring.
Ogräsfisken försåldes oftast till minkfarmare som minkmat. Detta förutom
under den korta period då en grisuppfödare köpte denna fisk och utfodrade
sina grisar med. Det blev ett omedelbart ramaskri från konsumenterna när
detta fisksmakande fläskkött kom ut i handeln och slakteriet stoppade
direkt denna form av grisuppfödning - och fisken gick åter till minkmat.
Här hade då bröderna kommit i kontakt med minknäringen – och givetvis
skulle man också pröva på denna verksamhet. Man anlade en minkfarm och
bedrev uppfödning här under knappt tjugoårs tid. Då efterfrågan på skinn
minskade tappade denna näring största delen av sin lönsamhet varför även
denna rörelse lades ner.
Tekniken med effektiva fiskredskap, som dessutom inte behövdes vittjas
varje dag, förde de sedan med sig till andra sjöar och vattendrag, som de
nu också arrenderade fiskerättigheter i.Detta blev mycket
kontroversiellt!! Den urgamla rätten att stänga av kanalen mellan Ivö- och
Oppmannasjön har ventilerats i spaltmetrar i våra lokaltidningar. Likaså
har spaltmetrar skrivits i de småländska tidningarna om fisket ovanför
Skeens kraftverk vid sjön Bolmen. Det sistnämnda trots att
fiskrättsinnehavare och fiskeriintendent uppmanat fiskebröderna att
arrendera detta fiske och med sina effektiva fiskemetoder ta tillvara ålen
– som annars blev massakrerad i kraftverkets turbiner.
Laxfiske i såväl Julebodaån som i Skräbeån är ett fiske som kräver
speciella metoder, men ändock inte avskräckt de båda vibyfiskarna att
pröva på.
Givetvis kräver ett effektivt fiske också en effektiv fiskevård – något
som Sven och Fritz insåg på ett tidigt stadium. Utsättning av såväl fisk i
olika storlekar har därför varit självskrivna projekt i deras
yrkesutövning.
w
w w
När Sven bestämt sig för att sluta med fisket, tog Fritz hustru Inga -
kavat över Svens roll och var då också delägare i ”laglicensen”. När Fritz
så småningom uppnådde pensionsåldern drog hans fiskarlicens automatiskt in
och för att kunna fiska vidare, fram till Ingas pensionering, var Fritz då
tvungen att lämna över ”kaptensmössan” till henne.
Precis som han började sitt yrkesliv som förvärvsarbetare - fick således
Fritz, åtminstone formellt, också avsluta sitt långa yrkesliv som sådan –
då under Ingas arbetsledning!
Som synes har de idérika bröderna alltid haft fullt upp med arbete. Att
möta nya utmaningar tycks ha varit en sorts drivfjäder och en viktig del
av deras liv. Denna drivfjäder har visserligen fordrat hårt arbete och
mängder av arbetstimmar - men har också gett dem en god ekonomisk vinst
och ett omväxlande och händelserikt yrkesliv.
Givetvis är det imponerande att de från enkla fritidsfiskare i Hammarsjön
- utvecklade sig till Kristianstad läns ledande insjöfiskare. Men minst
lika imponerande var deras stora förmåga att finna nya vägar till
inkomster, och hur de realiserade dessa, då de gamla gav vika.
Bättre brödlös än rådlös! – är ett gammalt ordspråk som Ängapågarna , på
ett utomordentligt sätt, visat sig vara gällande än i våra tider. |
