Viby i gamla tider

PERSONGALLERIET

Karl Ström

Nedanstående artikel var publicerad i Läns-Demokraten torsdagen den 7 december 1944 och presenterad av Sven-Arne Ström den 20 mars 2001.

Åldrig pråmskeppare på leden

Kristianstad-Åhus berättar

Åhus hamn är ju Kristianstads stora utfartsstation mot stora världen. Det har den varit i långa tider, men dess betydelse som utskeppnings- eller importhamn var troligen betydligt större förr än nu. Innan Åhusjärnvägen kom till 1886 och järnvägsnätet i övrigt inte var så mycket att skryta med, betydde vattenleden ner till Åhus oerhört mycket för transporterna till och från Kristianstad. Åhus var skulle man kunna säga huvudstationen för transporterna mellan staden och övriga världen. Men som ingen järnväg fanns skedde befraktningen till och från Åhus vattenvägen, d.v.s genom Hammarsjön och dess kanalsystem.
En av de pråmskeppare som var med på den tiden, 81-årige Karl Ström har berättat en del från denna tid för Läns-Demokratens medarbetare. Han har varit med om en mångfald pråmresor mellan Kristianstad och Åhus och andra Hammarsjöhamnar och han känner väl till, hur dessa transporter gingo till. Han var från ett fattigt hem, och redan vid 7 års ålder fick han anställning som vallpojke. Någon skolgång av större format var det ju inte fråga om på den tiden, det gällde först och främst att skaffa sig uppehälle och, om det behövdes, även hjälpa dem
därhemma. När han slutat skolan kom han som minstedräng hos bönderna och hela hans lön uppgick till 5 kronor per år plus ett par träskor samt mat ock logi, sådant detta nu var.
Tjugoett år gammal lämnade han emellertid modernäringen och uppsökte Kvarnäs tegelbruk, där han hos chefen Nils Persson, begärde arbete. Detta fick han också. Han blev antagen till pråmskeppare, och under första tiden skeppade han och hans besättning sten till Åhus och på hemvägen förde de stenkol med sig. En sådan resa tog åtta dagar i anspråk. Om det var fint väder - men det var det långt ifrån alltid - kunde en sådan resa gå på fyra dagar, om man fick köra "tomme" hem.
-1 allmänhet lastade vi sådär 8-9.000 sten i varje last, men var det särskilt gynnsamt väder kunde vi ta ända upp till 10.000. En och annan gång när vinden var bevågen, kunde vi segla, men det var mera sällan. För det mesta fick vi staka oss fram genom vattenleden.
- Men om seglen kunde användas gick det då att segla ända ned till Åhus?
- Det gjorde det förstås inte. Men vi kunde kryssa oss fram till den nuvarande s.k. Kafröbron, där blev ån smalare, och där måste vi ta till andra medel. Vi slog ett långt rep om masten och på stranden kopplade vi för en häst, som drog oss vidare. En man måste då avskiljas för att se efter, att repet inte hängde upp sig bland buskar och snår och stoppade hela transporten.
- Fanns det ingen bro vid Kafrö på den tiden?
- Jo, där som på så många andra ställen fanns svängbroar som kunde öppna passagen. Vid Långebro fanns t.ex. en sådan bro, som skulle skötas av polisen. Ibland när det var marknad i Kristianstad, var det ju alltid mycket folk i staden. Polisen kom för att utföra sitt uppdrag, men det var inte alltid så lätt, det tog tid och medan detta arbete pågick samlades mer och mer folk vid kanalkanten, som ville över. De stod i kö ända fram till Odal. Men de måste vänta, och för detta fick vi äta upp många skällsord från de väntande. Vilket vi emellertid tog med stort lugn.
- Kom ni även fram på kanalen i Kristianstad?
- Ja, vattenståndet var på den tiden mycket högre än det är nu, och jag var på sin tid med att skeppa sten till Södra folkskolan. En dag när vi var på hemfärd därifrån blev vi hejdade av ett par arbetare vid Wahlbergs kvarn, som låg där Oljefabriken nu ligger. De ville be oss hjälpa dem att bära säckar. Varför inte? Vi blev förtjusta i det nya arbetet och höll på i tre dagar, och "gubben" som vi kallade vår chef, visste inte var vi befann oss. Till slut fick han emellertid reda på var vi var, och då kom han i egen hög person och hämtade oss för att vi skulle börja pråmningsarbetet igen. Så värst mycket tyckte vi inte om det, för vi hade tjänat bra på säckbärningen hos Wahlberg.
- Hur stor blev förtjänsten som pråmare då?
- Ja, den var inte över sig hög. När vi slapp att "rulla" stenen till lastningsplatsen, hade vi 1:50 per 1.000 sten. Skulle vi däremot föra den ned till lastningsplatsen, var priset 3-3:50 per 1.000 sten. Men då arbetstiden varade i allmänhet från kl. 5 på morgonen till 8 på kvällen, så blev det inte några feta dagsförtjänster, det är då säkert.
I fortsättningen berättar den gamle hedersmannen Ström, att det endast var på somrarna pråmskeppningen kunde försiggå. På vintrarna fick pråmpersonalen skaffa sig annat arbete. Däremot tog inte sjöfarten Kristianstad-Åhus slut, sedan järnvägen blev klar 1886. Den höll på åtminstone 7-8 år därefter. Men sedan var det slut. Men sin anställning vid Kvarnäs behöll Ström i 57 år, så strängt taget har han lagt hela sin livskraft vid detta förtag. Ja, den gamle kärngubben har mycket att berätta om från gångna tider. För en kärngubbe är han. Ännu har han inte slagit sig till ro. Varenda sommar de sista åren har han hjälpt till med skörden på Kvarnäs och i höstas hjälpte han sin dotter Berta att dra upp två tunnland betor. Vem gör det efter vid 81 års ålder? Nu är det dock meningen, att han skall dra sig tillbaka för att njuta sitt välförtjänta otium, fast han tycker själv, att det känns lite konstigt att ingenting ha att göra. Och det förstår man. En människa som han, som sällan unnat sig vila, har inte lätt att gå sysslolös. - Men en börjar bli lite för trög i vändningarna, säger han till slut, och utvecklingen har gått så fort, att man inte riktigt hunnit med. Jag tror nog inte, att skillnaden skall bli så stor, när från i dag och tills du blir gammal, som den blivit under min levnad. Det vore för mycket revolutionerande. Säger den gamle pråmskepparen.
Kalle Viby.

(l samband med artikeln fanns också en bild av fyra generationer Ström; min farfars far Karl Ström, min farfar Sven Ström, min far Gösta Ström och jag själv som sjuåring).
 

Soldaten

John Falk

Oskar-Olle

Backa-Sven

Martin Wiberg

Augusta i Kärret

Familjen Paulsson

Familjerna Sven Månsson och Sven Nyström