PERSONGALLERIET

Familjen Paulsson

Redogörelse av Arne Svensson den 25 januari 2005

Alla känner vi till det paulssonska huset på Viby nr 6. Huset flyttades från Kiaby och är ett s.k. bolehus. Vid återuppbyggandet och snickrandet av en veranda var Jöns Sonesson (Söne) behjälplig.
Sven Paulssons far hette Paul Svensson och hade sina rötter i Kiaby/Fjälkinge. Han levde mellan 1818 och 1895.
Sven Paulsson var skomakargesäll och vandrade kring bland bönderna och lagade selar vid sidan av skomakaryrket. Han hade sedermera sin verkstad i hemmet i rummet till vänster om entrén där han pliggade och skar med hjälp av hammare och kniv, vaxningen inte att förglömma. Han hade också en ko, och barnbarnen Erik och Inga fick gå för att hämta mjölk till Gottfrid och Agda. Sven Paulsson efterträdde Pernilla Orrgren som kyrkvaktmästare och verkade som sådan fram till c:a 1940, då han var 82 år gammal.

Sönerna Gottfrid och Nils lärde båda till snickare i resp. Vinslöv och Knislinge. År 1923, samma år som Svens hustru Ingar gick bort, byggde de två huset och verkstaden vid Byvägen, numera Byholmsvägen. Där verkade de fram till 1940 bortsett från en period då Gottfrid arbetade vid lokstallarna i Kristianstad. Nils efterträdde sin far som kyrkvaktmästare efter 1940. Gottfrid fortsatte verksamheten i snickeriverkstaden och tog snart sonen Erik till lärling.

                                                                    Nils Paulsson med systrarna Ester, Anna och Sigrid

När Gottfrid dog 1951 tog Erik över och drev verkstaden till 1965, då han gick till LB-hus med uppgiften att snickra köksinredningar och trappor. I verkstaden jobbade under en tid även Börje Karlsson, en annan av byns skickliga snickare. Hos Paulsson kunde man beställa det mesta, som en snickare kunde ta fram. Att göra trappor och vagnshjul blev specialiteter, som Erik stod för. Man tillver
kade även bykor och tusenliterstunnor med tappstav.

En bisyssla vid verkstaden sköttes vid en rökugn, där röken från spånet i verkstaden svept in mången skinka och sidfläsk. Resultatet blev den mest fantastiska rökta mat. För 10 öre per 1000-literstunna kunde man få vatten från den gamla bränneribrunnen norr om verkstaden. Bränneriet i trä hade brunnit och med en pump, driven av el från verkstaden, fylldes ganska snabbt karen till brädden. !0-öringen var en ersättning för strömmen till elmotorn, som drev pumpen.

En följd av kyrkvaktmästare
I riktigt gamla tider fick folket på gårdarna stå för arbetet kring jordfästningar. Men från 1800-talets mitt känner vi en följd av vaktmästare, som hade till uppgift att underhålla kyrka och kyrkogård, ringa i kyrkklockorna, att se till att orgeln försörjdes med luft från en pump innanför orgelläktaren.

Här följer raden av kyrkvaktmästare:
Sven Orrgren
Nils Nilsson ”Ringarenisse”
Pernilla Orrgren
Sven Paulsson
Nils Paulsson
Stig Svensson
Peter Svensson

Till de hårda arbetena hörde naturligtvis grävning av gravar. Erik har berättat om det värsta tänkbara; djup tjäle, alv och nederst sten, som man måste spränga bort. Vid sprängningen ställde Anders Strömberg upp. Man måste täcka omkringstående gravstenar med grangrenar och annat, vilket dock ej alltid hindrade att skärvor slets ur det, som skulle skyddas. Att gå med kollekthåven vid gudstjänst
kan å andra sidan anses vara en lättare syssla. Städning av kyrkan och eldning i kaminen i ”Nya kyrkan” var en uppgift, bl.a. för systrarna Anna och Ester Paulsson.
                                                                            Nils Paulsson avtackas som kyrkvaktmästare 1969

Historier kring kyrkan, dess vaktmästare, kyrkoherdar och församlingsbor är naturligtvis oräkneliga. Får vi bjuda på ett par?
Folkskolläraren Per Almgren vikarierade ibland som organist i kyrkan. ”Ringare-Nisse” satt vid pumpen. Almgren vände sig flera gånger om och sade ”pumpa, pumpa”. Efteråt fräste vaktmästaren;” Den dumme Almgren gapar ”pumpa, pumpa”, jag måtte väl veta hur mycket luft som går åt för `Vår Herre nåde och skåde`”.

En biskopsvisitation väckte alltid uppståndelse. Sven Pålsson ofta kärv i sina utlåtanden, var i tjänst och när biskop Billling skulle träda in i kyrkan valde en kaja att avbörda sig sitt tarminnehåll på biskopens hatt. Efteråt flög det ur Sven Paulsson att ”kajan väl inte tyckte hatten var något bättre värt än att skita på”.

Många av våra medlemmar har säkert ett antal episoder att förtälja Att ringa i kyrkklockorna var före elektrifieringen ett grannlaga arbete. Man måste kliva upp för de många trapporna, öppna alla tornluckorna, lossa på klossarna, som stabiliserade kläpparna, dra igång de mäktiga klockorna med
hjälp av repen, som var fästa i de kraftiga armar, som fungerade som hävstänger. Båda klockorna ger en fantastisk klang, den lilla klockan går något snabbare än den stora, dånet är öronbedövande, hela kroppen vibrerar och klockklangen ljuder över hela byn. En gång föll en av klockorna ur sitt fäste och hamnade på golvet i tornrummet; en lycka att den inte hamnade på kyrkbacken! En skåra i golvet talar om vad som hände.
Numera hänger ju klockorna mitt i tornet och drivs av elmotorer, och det är endast vid tjänliga vindförhållanden, som klangen förs ut till socknens perifera områden.
 

De viktigaste uppgifterna i denna spalt fick jag vid en eftermiddag med en verkligt trevlig sammankomst med Erik Paulsson, en av de i byn med stora hågkomster av livet i byn en gång. Erik var också generös och modig, då han lånade ut inte mindre än fyra fotoalbum och lika många inramade foton.

Ett stort tack Erik!

Paul Svensson 1818-1895

Sven Paulsson 1858―1940

  Nils Paulsson 1898―1976

Gottfrid Paulsson 1892―1951

   Erik Paulsson 1925