Viby i gamla tider
Riksdagsmannen Nils Svensson i Håslöv
- villandsbonde i maktens centrum på 1700-talet
Om Nils Svenssons roll vid riksdagarna under Gustav III:s tid
Frälsebondesonen Nils Svensson från Viby fick vara med i händelsernas centrum under de riksdagar i slutet av 1700-talet som skapade förutsättningar för bondeklassens politiska och ekonomiska frigörelse. Den politiska förändringen för bönderna under Gustav III:s tid inleddes med statsvälvningen eller revolutionen 1772 och fullbordades i sina grunddrag genom statskuppen och den därpå beslutade förenings- och säkerhetsakten 1789. Nils Svensson valdes för första gången som företrädare för allmogen i Villands, Gärds och Albo härader till riksdagen 1771. Han deltog därefter i samtliga riksdagar under Gustav III:s tid och dessutom vid riksdagen i Norrköping 1800 under Gustav IV Adolfs regering. Under riksdagen 1786 var Nils Svensson talman för bondeståndet. Vid den därpå följande riksdagen 1789 fick han inte förnyat förtroende som talman men kom änd – genom en del oförutsedda händelser – att vid några viktiga tillfällen inta rollen som allmogens ledande person. 1) Vid den i all hast efter Adolf Fredriks död inkallade riksdagen som hölls under tiden juni 1771 till september 1772 var Nils Svensson mycket aktiv.
Under den pågående riksdagen genomförde Gustav III sin revolution – ibland kallad statsvälvningen – som i ett slag gjorde slut på frihetstidens ständervälde. Revolutionen ägde rum den 19 augusti i Stockholm och kungens handgångne man Johan Christopher Toll hade kommit till Kristianstad redan den 21 juni för att där förbereda statsvälvningen: Den 23 augusti överlämnade fästningen sig till den nya regimen, som företräddes av J C Toll, Abraham Hellichius, sedermera adlad Gustafsschiöld, och prins Carl. Vid denna tid befann sig Nils Svensson i Stockholm och bondeståndets överläggningar hade varit inställda sedan den 15 augusti. Då förhandlingarna återupptogs den 26 augusti klåckan 9 förmiddagen in pleno heter det i protokollet: Talemannen (Josef Hansson från Älvsborgs län) påminte ståndet genom et ömt och lämpeligt tal den hastiga ändring uti wårt regeringzsätt, som, sedan ståndet sidsta gången skildes från detta rum.
2003 Detalj med Håslövs by från Skånska Rekognosceringskartan, som upprättades under åren 1812-1820 17 2003 Riksdagsmannen Nils Svensson. Foto från Svenska porträttarkivet efter en oljemålning av Martin David Roth som är i privat ägo. Personhistorikern Carl Sjöström skriver att Nils Svensson i egenskap av talman 1789 undertecknade förenings- och säkerhetsakten varför han av konungen Gustav III erhöll en förgyld silfvervase att bäras på bröstet. 18 2003 met, sig tildragit ....... och Ständer hafwa med sin regent öfwerenskommit om en ny regeringsform, som Swerge i dess rätta och lagliga frihet befästar, återställer de lagar, som före 1680 såsom grundlagar warit ansedde, hwilka bibehålla konungen wid sin magt och Ständerne wid sin lagliga frihet. Widare trodde talemannen, at den allwisa Försynen med denna förändring welat liksom en fader låcka sina barn til enighet och sämja; hwartil han dem äfwen upmuntrade med psalmen: ”Si huru godt och ljuvligt är, at bröder kunna sämjas”. Vid riksdagen 1771–1772 blev Nils Svensson vald att ingå i Secreta Deputationen och i Handels- och manufacturdeputationen. I augusti 1771 lämnade Nils Svensson in ett s k memorial där bondeståndet skulle göra framställning till de övriga stånden om rotepenningarnes förminskande till hälften för skånska Allmogens söner, som äro under 20 år. Han inlämnade också vid samma tid en protest mot den föreslagna indragningen av jägeribetjäningen: ... Jag känner den ort eller härad, jag bor uti och är riksdagsman före, som är nog vidsträckt slättbygd, och fins uti samma härad endast 3 a 4 socknar, som hafwa ek- och bokskog på dess ägor, och skulle densamma nu blifwa utan tilsyn, så är at befara innom 10 års tid icke blefwo nogot träd, huru skulle då en slättbygd sedan kunna bestå; och är således mitt påstående at skogzbetjeningen uti detta härad bibehålles til ek- och bokskogars wård ...... Nils Svensson gav sig också – med ett eget memorial – in i striden om det föreslagna förbudet mot all brännvinstillverkning, dock utan resultat eftersom Kungl Majt två dagar efter riksdagens avslutande utfärdade en kungörelse om förbud mot tillverkning och försäljning av svenskt brännvin. Men det var i diskussionen om expedieringen av Gustav III:s kontroversiella konungaförsäkran som riksdagsmannen från Viby för första gången på allvar kom in i det rikspolitiska skeendet. Det har sagts att ”denna riksdag i hög grad präglades av odalmannaståndens (dvs borgerskapets och böndernas) angrepp på adelsprivilegierna i samband med förhandlingarna om den av tronskiftet föranledda konungaförsäkran”. Nils Svensson blev tidigt indragen i förspelet till augustirevolutionen 1772. I januari 1772 hade Nils Svensson erinrat bondeståndet om att mycket tahl och tvekan skal löpa folcket emellan rörande expeditionens wärkställande af Konungaförsäkran och han förmådde ståndet att förbehålla sig på det kraftigaste at icke det minsta ord eller mening uti den antagne Konungaförsäkran 19 2003 må rubbas, ändras eller uteslutas. Denna ojämna maktkamp mellan borgare och bönder å ena sidan och adel och en stor del av prästerskapet å andra sidan hade redan dragit ut alltför länge. Motsättningarna var på väg att dela nationen och Gustav III började se möjligheter för en statsvälvning. Nils Svensson hade i protokollet vädjat till adelns fosterlandskärlek: Jag beder för Guds och människornas skull, att vi tänka på en fattig allmoge i landet, som underhåller sina fullmäktige att försvara dess rätt; det vore högst äfventyrligt att sätta den i fråga, ty när hungersnöd är i ett land, är rådeligt att hantera varsamt med folkets i lagarne förvarade rätt. I februari skrev kungen i ett brev till modern: Idag synes det ännu säkert att man skall förelägga mig två konungaförsäkringar till undertecknande, men man är öfvertygad, att jag skall vägra min underskrift. De ofrälse stånden tyckas tillgripa denna utväg endast för att få ett slut och synas ha försökt allt för att nå sitt mål.... I början av mars hade motsättningarna nödtorftigt undanröjts genom att ridderskapet under stora inre våndor böjt sig för allmogens krav och Gustav III undertecknade sin konungaförsäkran den 4 mars 1772. Några av de hetsigaste motståndarna bland adeln ansåg: att det vore rätta sättet att undergräfva statsskicket om man rubbade eganderätt och välfångna privilegier. I arbetet Bonden i svensk historia av E Ingers beskrivs Nils Svenssons roll i rikspolitiken vid de två därefter följande riksdagarna. Riksdagen 1778 (oktober 1778– januari 1779) var den första som hölls efter Gustaf III:s statsvälvning i augusti 1772. Denna riksdag har kallats ”ett skådespel iscensatt av den kunglige regissören och hans medhjälpare”. Kungen hade efter statsvälvningen – enligt den återtagna gamla riksdagsordningen från 1617 – rätten att utse ”skrivare för allmogen” och till bondeståndets sekreterare utsåg Gustaf III kungagunstlingen Elis Schröderheim. Denne ordnade med att bondeståndet bad kungen att utse ståndets talman. Kungen valde vid detta tillfälle en skåning, Anders Mattsson från V. Skrävlinge. Han var den förste skåning som betroddes en sådan värdighet. Befolkningen i den från Danmark erövrade provinsen hade behövt 120 år för att ”bevisa” sin trohet mot den nya överheten. Bönderna gick under denna riksdag kungen till mötes och vid riksdagens avslutande vände Gustaf III sig särskilt till bönderna med ett tack för deras trohet och välförhållande. Under den tid riksdagen pågick hade dessutom landet begåvats med en tronföljare. Kronprinsen, den sedermera avsatte Gustav IV Adolf, föddes den 1 november och bland hans tio faddrar ur bondeståndet återfinns Nils Svensson från Viby. Till var och en av faddrarna utdelades vid dopet en minnespeng i guld att bäras i svarta och gula band i knapphålet. På minnespengens frånsida står: ”Gläder än et tidehvarf. Fortplantad 1778.” Bland andra insatser från Nils Svensson under denna riksdag kan nämnas att han i januari 1779 – några dagar före avslutningen – ledde bondeståndets deputation till de övriga stånden i religionsfrihetsfrågan. Minnespeng, så kallad jetong, i guld som utdelades till faddrarna ur bondeståndet vid kronprinsens dop.
Porträttmedaljong av Nils Svensson ur en sammanställning över samtliga tio faddrar till kronprins Gustaf Adolf ur bondeståndet. Den därpå följande riksdagen 1786 blev enligt historikerna en vändpunkt för Gustaf III. ”Han, som ville vara och trodde sig vara en älskad landsfader, såg sig plötsligt stå inför en riksdag, som mötte nästan alla hans förslag med motstånd och misstro, visserligen insvept i undersåtligt hövligt hölje men ändå tillräckligt stingande.” Under denna riksdag skakades kungens politiska ställning i sina grundvalar. Gustav III blev besviken på den ändrade hållningen inom bondeståndet och han hade nog räknat med att den lojale talmannen Nils Svensson från Viby skulle leda bondeståndet i önskad riktning. Inte heller den av kungen utsedde sekreteraren i bondeståndet Carl Lagerbring klarade av att styra utvecklingen åt ”rätt” håll. (Denne blev sedermera lantmarskalk vid riksdagen i Örebro 1812, dvs talman för ridderskapet, samt statsråd och en av rikets herrar.)
Om Nils Svenssons roll vid riksdagen 1786 (maj – juli) skriver Ingers: Till talman i bondeståndet utsåg konungen (det sägs på Tolls förslag) Nils Svensson från Håslöv i Gustav Adolfs socken, Kristianstads län. Denne hade vid riksdagen 1778 varit medlem i fadderdeputationen vid kronprinsens dop, och i undersåtlig beskäftighet hade han sedan ansökt om och lyckats utverka att namnet på hans hemsocken Viby ändrades till likhet med tronföljarens. 2) Nils Svenssons kungatrohet var grundfast, men det visade sig snart att han icke var mannen att leda ståndet efter sin höge uppdragsgivares avsikter. Den verklige ledaren för bondeståndet under riksdagens lopp blev dock Jon Bengtsson från Skatelövs socken i Kronobergs län. Nils Svensson fick inte förnyat förtroende att vara talman vid den epokgörande riksdagen 1789. Talmanskapet i bondeståndet blev en av de första knäckfrågorna. Jon Bengtsson fick avspisas med en del rundliga förmåner och Nils Svensson vädjade om att få uppdraget med hänvisning till att han hade gjort goda insatser vid förra riksdagen och att han hade behandlats med otacksamhet. Bl a påstod han att ett löfte om en silverkanna inte infriats.Kungens förtrogne, biskopen Olof Wallquist i Växjö, ordnade så att Nils Svensson fick silverkannan. Wallquist menade att Nils Svensson var lika farlig att ha som talman, som han var att förbigå: ”Otvivelaktigt slug, lycklig talare, dristig i sina steg men högfärdig och egennyttig, osäker att räkna med och likväl farlig att hafva emot sig.” Ingers skriver: Det sades att Nils Svensson erbjöds fullt talmansarvode, om han ville avstå från äran men likväl stödja konungen i riksdagen. ”Han mottog offerten, och mera bevis behöver man ej för att stadga ett skäligt omdöme om den mannens tänkesätt”, det var Wallquists slutbetyg över Nils Svensson. 3) Till talman vid riksdagen 1789 (januari – april) utsågs östgöten Olof Olofsson från Borgs socken vid Norrköping och som sekreterare utsågs ”den drivne intrigören” och advokatfiskalen Per Zacharias Ahlman. Detta betydde emellertid inte att Nils Svensson kom att förhålla sig overksam under denna betydelsefulla riksdag. Talmannen Olof Olofsson insjuknade den 10 mars och dog under den pågående riksdagen. 4) Brytningen mellan kungen och ridderskapet kom i öppen dager vid en sammankomst i rikssalen den 17 februari. Kungen gick till våldsamt angrepp mot adelsmännen och bad ståndets riksdagsmän att ”förfoga sig till sitt hus”. Sedan adelsmännen avtågat till riddarhuset höll kungen ett tal till de kvarvarande tre stånden som inleddes: ”I hafven hört, vördige (prästerna), förståndige (borgarna), redige (bönderna) Svenske män, hwad jag varit tvungen att säga adeln ....”. Han berömde de ofrälse stånden för deras ordning, laglydighet och enighet. Sammanträdet avslutades av Nils Svensson med: Bondeståndet nu önskar Kungl. Maj:t den högstes nåd i det allmänna utropet: Gud bevare konungen! Vid ett av de mest turbulenta ögonblicken under riksdagen blev Nils Svensson bemyndigad av bondeståndet att hålla ett tal som i det närmaste uppmanade kungen att göra en statskupp. Han skall ha sagt att kungen under en period av t ex sex månader borde ”antaga så stor makt och myndighet, som konungen fann rikets frälsning verkligen fordra”. Ingers skriver att Nils Svensson läste talet lågmält från ett papper, som sedan genast togs ifrån honom. Innehållet var så ”hett” att en helt annan version blev införd i protokollet. Resultatet blev dock att den s k förenings- och säkerhetsakten antogs av riksdagen trots adelns motstånd. Biskopen Wallquist menade att: böndernas ja var så våldsamt att borgares och prästers utlåtande föga märktes. Det blev också genom ödets skickelse Nils Svensson som fick underteckna den epokgörande ”akten” för bondeståndets räkning. I det biografiska verket Sveriges män och kvinnor står: Vid riksdagen 1789 utsågs han (dvs Nils Svensson) av konungen under talmannens sjukdom till 2003 23 dennes ställföreträdare och kom därigenom att underteckna föreningsoch säkerhetsakten; förfarandet stod i strid med traditionellt bruk enligt vilket vid dylika fall representanten för Håbo härad i Uppland skulle vikariera. Genom statsvälvningen 1789 blev kungen i det närmaste enväldig och avvecklingen av det gamla privilegiesamhället inleddes. Något egentligt privilegiebrev för bondeklassen blev dock inte utfärdat. De tilltänkta ”bondeprivilegierna” blev i stället införda i tre olika författningar: Föreningsoch säkerhetsakten av den 21 februari och 3 april 1789, Förordningen angående kronohemmans försäljning till skatte samt de förmåner och villkor, hvarunder skattehemman hädanefter skola innehafvas och Kungl. Maj:ts försäkran och stadfästelse å svenska och finska allmogens rättigheter av 4 april 1789. Omdömena om kungens agerande vid riksdagen 1789 är hårda. I en biografi över Gustav III sägs: .... han hade nått sina mål med förkastliga medel, inte bara rena olagligheter utan också andra oegentligheter, påtryckningar, intriger, undanröjande av sanningen, och han hade personligen påverkat och ingripit i riksdagens arbete på ett sätt som var klart inkonstitutionellt. Den 20 februari, dagen innan kungen bad de samlade ständerna att anta förenings- och säkerhetsakten, hade ett tjugotal oppositionella adelsmän blivit häktade eller satta i husarrest. I Hedvig Elisabeth Charlottas kända dagbok förutskickas angreppet på adelsmännen. Hon skrev i januari: De adelsmän, som hitkommit för riksdagen, äro i allmänhet väl beväpnade med både sablar och pistoler samt tyckas beredda att hellre duka under än underkasta sig slafveri ... Det finns en formulering i Nils Svensson riksdagsmannafullmakt, utfärdad av häradshövding Jöns Witte, som efter statskuppens genomförande kommer i en helt ny belysning. 5) (Se även bilaga A.) Där står att Nils Svensson skall ställa sig: .... Sweriges Rikes Lag och 1772 års beswurne Regerings Form till skÿldig efterlefnad och rättelse, särdeles att han icke inlåter sig üti något hemligit eller üppenbarligit rådslag, till ändring üti dett förrberörde år fastställte Regeringssätt...
Uttalanden om Nils Svensson i hovskvallret och i drottningens dagbok Efter avsättningen av Gustaf IV Adolf blev en av den gustavianska tidens främsta iakttagare Sveriges drottning. Det var Hedvig Elisabeth Charlotta, maka till Gustav III:s bror hertig Karl, som genom ödets nyck fick denna upphöjelse. Det sägs att hon på grund av ett olyckligt äktenskap – med sin kusin – blev en framträdande observatör av sin samtid. Dagboksanteckningarna från tiden 1775-1817 är en viktig källa till kunskap om denna period. Anteckningarna, som är gjorda på franska i brevform och riktade till hennes väninna Sophie Piper, har översatts och utgivits av Carl Carlsson Bonde. (Nils Svensson har också porträtterats i Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män, Sextonde bandet med ugivningsår1849. Se bilaga B.) Nils Svenssons framträdande vid de två riksdagarna 1786 och 1789 finns omnämnt i dagboksanteckningarna enligt följande: Maj månad 1786. Jag har lyckats förskaffa mig ganska noggranna underrättelser om allt som sammanhänger med riksdagen, och hoppas därför, min kära vän, att ni må vara övertygad om sanningsenligheten av allt som jag anför, och betraktar varje tvivel som en förolämpning. ..... För bondeståndet som likaledes (dvs som borgarståndet) anhållit, att kungen skulle utse talman, utnämndes därtill en skånsk bonde vid namn Nils Svensson, som lär vara rätt begåvad och hava mera kunskaper, än vanligt folk av hans klass plägar äga, men det är ej egentligen talmannen, som leder detta stånd, utan den av kungen tillsatte sekreteraren, vilket uppdrag nu lämnades åt en sekreterare i rikskansliet, Lagerbring. Den stora sammandrabbningen mellan kungen och bönderna uppkom i frågan om införandet av den s k passevolansen, som adeln var emot, men de två övriga stånden var för. 6) Hedvig Elisabeth Charlotta skriver vidare: Avgörandet var således beroende på bönderna, av vilka de flesta ville sluta sig till adelns beslut, men som deras talman (dvs Nils Svensson) av kungen blivit betald för att genomdriva förslaget, drog han ut på frågan, under tiden ankom en deputation från borgarståndet för att underrätta om att detta stånd godkänt kungens proposition; bönderna voro emellertid ståndaktiga och ville på inga villkor lämna sitt bifall