VIBY i gamla tider

 

 

Sveriges Jordbruksreformer 3

Agrara revolutionen

 Storskiftet – Enskiftet 1749-1827

Storskifte

Systemet med tegodling hade flera avigsidor och dessa blev alltmer uppenbara i slutet av 1700-talet. Byalagets organisation och den enskilde bondens beroende av beslut, som fattades gemensamt gav ej tillräckliga incitament, för framsteg och ökad produktion. Genom att sammanföra tegarna i större block för varje hemman skulle effektivare drift erhållas.

För att stimulera bönderna att öka hemmanets produktion utlovades att höjningar av grundskatten ej skulle ske, även om skattekraften ökade. Nyodling och utdikning skulle uppmuntras och öka produktionen. Det gällde i första hand att öka skörden av spannmål genom att ta till sig nya rön, som influerades framför allt från Danmark.

Genom storskiftesförordningen 1749 krävdes att alla jordägarna inom ett byalag skulle ge sitt medgivande, vilket gjorde att reformen fick en dålig start. Regelverket ändrades dock redan 1757, så att endast en markägares begäran behövdes för att sätta i gång processen. I första hand gällde reformen åker och äng för att lantmätarna skulle hinna med förrättningarna inom rimlig tid. Danmark hade ett gammalt jordregister som kallades decimantjordebok. Efter freden i Roskilde fick Skåne ett nytt jordrevningssystem 1671 med skattekraft efter mantal, samt så småningom nya kartor där ägoslagen åker och äng prioriterades.

I laga skiftesprotokoll av Håslöv holmar och upplandningar 1877 finns återgivet ett jordrevnings-protokoll för Håslöv Nr.14 i Weiby socken år 1671. Till kartan bifogades ett protokoll med bedömning av jordarten, vilket fungerade som underlag för mantalssättning och skattekraft. Storskiftet krävde emellertid bättre kartor för att rättvist fördela de smala tegskiftena med ofta ojämn bördighet. Håslöv Bys tegskifteskarta är gjord 1765 och kom till användning vid storskiftet 1801. (Tavla finns i församlingshemmet)

En ny förordning 1796 gav för den som ville, möjlighet till ”utbrytning” av hemmanets jord och lägga all jord i ett skifte. Då fick man emellertid godta att den tilldelade jorden kom att ligga intill utmarken och byns ytterkant.

Enligt protokoll begärdes storskifte i Håslöv 1799, av Cronobostället Nr. 10 o 12 

 (Se bil. Storskifte, utdrag ur protokoll)

Vid första sammanträdet utnyttjade Talmannen Nils Svensson också möjligheten med den nya förordningen och begärde utbrytning för Håslöv Nr.11,13,15 och 17. Från protokollet kan utläsas att argumentering och motstånd gjordes mot reformen av byamännen. Ställda inför stor auktoritet och ibland mästrande retorik från förättande lantmätare kunde dock procedurerna fullföljas och bli fastställd 1801. Vid storskiftet i Håslöv flyttades inga byggnader till gårdarna ut, vilket gjorde att byn behöll sitt utseende under hela 1700-talet.

Enskiftesreformen 1803

 

Rutger Macklean

Den som kom att föregå som exempel för enskiftet var Rutger Macklean på Svaneholm, intill Skurup. Snart efter övertagandet av godset 1782 omsatte han sina erfarenheter från en resa i England. Han slopade det gamla systemet med frälsebönders skyldighet att utföra dagsverke med dragare och redskap på sitt gods, s.k. ”hoveri”.  Dessa åtagande kunde ofta vara så stora att det egna bruket blev misskött eftersom de bästa dagarna för sådd och skörd krävde medverkan på godset.

Genom utflyttning skapade Mackean på sitt gods 75 likartade enheter om ca.40 tunnland. Ett flertal av godsets bönder flyttade i protest till andra byar inför hotet att bli av med bygemenskapen och inför en ny ordning. Själv tvingades han därför behålla några gårdar som han använde för att demonstrera nya odlingssätt med bl. a. klöver och ärter. Trädan kunde slopas men synsättet att jorden ej behövde vila var svår att inplantera hos godsets arrendatorer. Processen var således inte helt enkel. Nya hus skulle byggas och bostadshusen uppfördes med väggar av lertegel i stället för gängse metod med korsvirke. Att bygga med bränt tegel var  för dyrt och  förbehållet den som hade det extra gott ställt. Godsets hårt ansträngda ekonomi räddades av höga priser på spannmål under några år när det som bäst behövdes.

Genom att ha goda kontakter med landshövdingen i Malmö lyckades Macklean övertyga några jordägande köpmän om reformens fördelar. Dessa begärde utbrytningar ur sina byalag, vilket bara kunde ske vid tillfället för storskifte. Många av gårdsnamnen efter dessa hemmans utflyttning och enskifte, känner vi idag igen som bostadsområden i Malmö.

Gustav III, vilken gjort sig enväldig, hade startat krig med Ryssland och det pågick hela 1780- talet. Adeln var trött på krig och Gustav IV Adolf efterträdde sin far efter den väl kända kuppen mot Gustaf III år 1792. I Europa hade Napoleonkrigen tagit sin början i mitten på 1790-talet. Många försök från övertygade skånska lobbyister hade svårigheter att övertyga de styrande i Stockholm om nödvändigheten av ännu en ny jordreform. Efter att överdirektören för lantmäteriverket företaget en resa i Skåne och därefter gjort en kovändning i frågan kom förordningen om enskiftet 1803. Ett skickligt förarbete och föredragande av statssekreteraren övertygade den enväldige kungen om lönsamheten att investera i reformen om enskifte. Helst ville kungen reservera statens utgifter för militära ändamål. Enskiftet tillkom för att ge möjligheter till utbrytningar för de som redan tidigare hade storskiftat, men nu ville ha sina gårdar utflyttade. I övrigt var det liten anslutningen till reformen från 1803. Fjälkinge tillhörde dock de byar som enskiftade på denna reform.

I Skåne tog reformen en parallell vändning genom bildandet av ”plattgårdar” på större gods med många frälsetorp. Det närmaste exemplet är Araslövs Gods med bildandet av ”farmer”, efter mönster från Skottland. Gustavfälts gård ersatte t.ex. 10 frälsetorp och försågs med ny huvudbyggnad färdig 1812, samt övriga ekonomibyggnader. Torparna avhystes medan den nya brukningsenheten drevs vidare som arrendegård under godset med hjälp av statsystem. I övriga delar av Sverige genomfördes enskiftesreformen med blandat resultat, beroende på att landskapsbildens ofta splittrade terräng medförde svårigheter att skifta ut gårdarna med godtagbar rättvisa.

 

 

Laga skiftesreform 1827

Under 1700-talet hade befolkningen ökat och gott om arbetskraft fanns att tillgå. Viljan att vara beroende av byalaget blev mindre och mindre med tidens gång och de större gårdarna kunde bilda egna arbetslag. Om man skall spekulera i varför en begäran om skifte ingavs har olika tolkningar förekommit. Ibland har det förespeglats, att begäran om laga skifte inlagts genom ett direktiv från centralmakten. Förmodligen har indelningshavarna till kronoboställena haft en viktig roll och genom sitt kontaktnät fått influenser utifrån. Detta krävde förstås ett visst intresse för den agrara näringen, vilket ej var självklart för en indelningshavare.  En annan slutsats kan vara, att en progressiv bonde såg nya möjligheter att efter eget huvud bestämma när sådd och skörd skulle utföras. Genom täckdikning och nyodling på marker med inslag av lera, vilka ofta legat utlagda som ängsmark eller tillhört utägomarken, fanns möjligheter till goda skördar. Spannmålsodlingen hade ökat i betydelse genom exportmöjligheter, särskilt vissa år då priserna sköt i höjden både 5 och 6-fallt. I våra bygder var även brännvinstillverkning utöver vad som gick åt för eget bruk en lönsam affär. Potatisen som började odlas i större skala i början på seklet ersatte vete som råvara och höjde avkastningen av sprit per hektar. Dranken blev till foder och djurantalet ökade. Trots skiftande konjunkturer blev den sammantagna effekten av reformen och den nya odlingstekniken en viktig injektion för näringen till nya framsteg  

Protokollen från ”laga skifte” är mycket utförliga. Man skiljer nu ej på ”in”- och ”utägomark” utan i stället används begreppen ”inrösningsjord” och ”avrösningsjord”. Det förra är mark som redan är uppodlad eller av sådan beskaffenhet, att den kan förvandlas till duglig åker. 

En begäran om laga skifte skulle verkställas om någon i byalaget så krävde. Rinkaby kom att skiftas flera år senare än Håslöv. Fjälkinge däremot enskiftades redan 1813 och gårdarnas byggnader flyttades ut. Byggnadernas dåliga skick på en del gårdar jämte bränder, underlättade troligen besluten att flytta ut från den gamla bykärnan. 

Först mättes all jord i byn upp och graderades i åtta klasser av den lantmätare som blivit utsedd till förrättningsman med hjälp av två ”gode män”.  Sedan försökte han hitta en lösning så att en gårds ägor kom på ett ställe, men för att underlätta genomförandet kunde två åkerskifte godtagas vilket kom att tillämpas för de flesta gårdarna i Håslöv.  Marken skulle i avkastning och brukningsvärde exakt motsvara den tidigare fastigheten med tegskiften spridda över hela byn. Åkrarna indelade i små stycken hänvisar direkt från protokoll till kartan och redovisar jordarten, samt bedömning på väntad avkastning. Yta och bördighet vägdes samman. Ett fält som var mindre till ytan, men med bra jord, kunde vara lika mycket värt, som ett större med sämre jord.

Lantmätaren hade som mål att behålla så många gårdar som möjligt på bytomten. Behövde utflyttningsplikt tillgripas låg det nära till hands att den med sämst byggnader blev anmodad att utflytta. Som kompensation fick han hjälp från byalaget i form av spannmål under ett visst antal år, samt hjälp med flyttning och uppförande av byggnader. Den gamla gården revs och allt material togs med till den nya gården. Vissa kontanta medel kunde också komma ifråga. Förutsättningarna för att hitta en lösning till skiftet var således olika. Gringelstad och Ripa byar kunde t.ex. skiftas med alla gårdarna kvar på sina tomter såsom ett nav och med åkrarna utlagda i tårtbitar.

Laga skifte genomfördes i Håslöv och blev lagstadgad 1834

( Se karta och protokoll Laga skifte )

 Laga skifte av upplandningar

Efter 50 års tillämpning av den omvälvande reformen hade värderingen på de s.k. upplandningarna vid Helgå ändrats. En rad faktorer hade inträffat vilka påverkade förutsättningarna för användningen av ängarna. Under en tioårsperiod hade marken brukats genom sämjedelning. Laga skiftesreformen hade varit så pass lyckad att man överlag ville disponera tillgänglig mark efter eget gottfinnande och ej vara beroende av gemensambruket. Jakten på odlingsbar mark stimulerades av goda konjukturer för spannmål. Invallningsplaner efter dansk och holländsk modell fanns med som framtida möjligheter redan vid denna tidpunkt.

Inför en ny period av sämjedelning togs frågan om ett laga skifte upp och lantmätare inkallades. Förättningen fick börja med tolkning av vad som ingått i 1834 skifte. Detta var en procedur som inte var helt enkel att genomföra, varför frågan fick avgöras vid Willands Härads Ägodelningsrätt. I protokollet kan också utläsas att flera jordägare hade tillkommit genom köp av avstyckade fastighetsdelar. En grundlig utredning av köpehandlingar efter den offentliga aktionen på Nr.11 klargjorde vilka köpare som hade rätt att begära del vid ett skifte av upplandningar och öar i sjön.  Missnöje riktades också mot de nystartade tegelbruken, för deras upptagning av lera till avsevärt djup, på marker som ej delats vid laga skifte 1834.

Efter rättens utslag att upplandningar med öar i Helgån ej ingick i 1834 års laga skifte fastställdes de nya gränserna. Detta innebar vissa förändringar mot 1834 års karta.

     

Jordbrukssamhället

Jordägarekategorier,

1600-1700-talen

Indelningsverket

Kartor

Första sidan