VIBY i gamla tider

 

Sveriges Jordbruksreformer  2

 

Jordägarekategorier, 1600-1700-talet           

 

Frälsejord   Ägdes av adelsmän, vilka var skattebefriade. Brukades av frälsebönder som betalade  avrad till adelsmannen, ofta med arbete och egna redskap på godset.

Det stora antalet godsbildningar i Skåne medförde stor andel frälsebönder med över 40 % i Kristianstad Län.

 

Skattejord  Ägdes och brukades huvudsakligen av bönder, vilka betalade skatt till kronan

Vanligast i norrlandslänen och minst förekommande längst  i söder och utgjorde i Malmöhus län mindre än 5 %.

 

Kronojord  Ägdes av kronan och brukades av kronobönder, som betalade avrad, samt upplåtelse till präster, officerare och civila ämbetsmän.

Detta var vanligt förekommande i Skåne med 30-40 % av arealen. Kyrkan disponerade boställen åt prästerskapet. Formellt var dessa hemman, liksom hospitaljord, bokförda som kronojord i jordeboken

 

     

 

Jordbrukssamhället

AGRARA REVOLUTIONEN

Storskiftet - Enskiftet 1749-1827

Laga skiftesreform 1827

Kartor

Första sidan

 

 

 

Kronoskattejord En förordning år 1723 gjorde det möjligt att friköpa kronojord med förbehåll. Detta innebar ärftlig besittningsrätt, men med hembud till kronan om släktskap ej fanns. Husesyn förrättades vart tredje år. Om jordräntan förföll tre år i rad tillföll hemmanet kronan och blev s.k. ”Skattevrak.”.

Gustav III förbjöd skatteköpen under en tid för att 1789 åter bekräfta förordningen och även tillåta friköp av frälsejord. Omkring 1850 hade böndernas ägareandel av jorden ökat till 60 procent och frälsejorden reducerats till 10 procent. De friköpta hemmanen kallades ”kronoskattehemman”. Flera av Håslövs bönder tituleras kronoskatterusthållare i Laga skiftesprotokollet 1834. De ägde således sina fastigheter och deltog i indelningsverket med skattebefrielse i utbyte mot åtagandet i  rusthållet och ”ständiga knektahållet”. 

Avrad till kronan var dåtidens skatt,  eller ”jordränta” belastade hemmannen bokförda i jordeböcker. Skatteförmåga mättes i mantal.  Jordebokshemman utgjordes ofta av flera gårdar

 Byordningsstadga När Skåneland 1658 anslöts till Sverige övertogs de danska reglerna om skattefrihet för frälset och landbornas rättigheter och skyldigheter. Tillämpningen av de gamla lagarna byggde länge på sedvana efter de gamla landskapslagarna. Det som fanns skrivet tolkades ganska fritt efter den praxis som utvecklats lokalt. Att överföra de svenska byordningarna bedömdes svårt. Det enskilda byalagets regelverk försvagades dock starkt med 1734 års lag, som bl.a. fråntog byalaget möjligheten att ta pant som säkerhet för utdömda böter.  Tegodlingen krävde emellertid fasta regler inom byalaget och bondeståndet lyckades i riksdagen ändra lagstiftningen, vilket resulterade i att rätten till att utfärda pant återinfördes och gamla byordningen återställdes. Byordningsstadgan skulle dock efter ett kungligt brev 1742 finnas nedtecknad.

 Hemmansklyvning var sedan slutet av 1600-talet begränsad om arvedelen var mindre än ¼ mantal. Från år 1747 kom ny lagstiftning där de lokala myndigheterna bedömde om de uppkomna brukningshemmanen gav full bärgning åt en familj. Detta gällde både skattehemman och kronohemman.  I södra delarnas slättbygder avtog hemmansklyvningen under 1700-talet, genom att en av arvingarna oftast löste ut övriga, så att gården kunde odelad överföras till nästa generation. På de största gårdarna där jorden var tillräcklig för flera bärkraftiga brukningsenheter ledde det dock ofta till klyvning. De bönder som lyckats ackumulera stora egendomar, tycktes om möjligt föredra att så många som möjligt av barnen skulle bli egna bönder.

Arvskifte. Överförandet till nästa generation gick ofta till så, att man lämnade över jordbruket som förtida arv till någon vuxen son eller dotter och måg. Det slutgiltiga arvskiftet skedde först efter den gamle bondens död. Denne åtnjöt under tiden ”undantag” där det var noga stipulerat vad som ingick. Döttrar hade fram till 1845 bara halv arvslott både vad gäller lös och fast egendom.

 Släktgård - myt eller verklighet

Ibland kunde verkligheten vara svår att utstå med denna tids farsoter och epidemier som ej skonade någon familj. Att uppnå ”undantaget” var tvärtemot ganska ovanligt och inte sällan avled någon av föräldrarna, långt innan något av barnen var moget att överta skötseln. Tillsammans med stor dödlighet vid födslar, samt att man gifte sig vid ganska hög ålder, blev effekten att barnaskaran hölls nere. Att gifta sig så länge den gamla generationen satt kvar som brukare var ovanligt för den tilltänkte övertagaren. Oftast var det brukligt att hemmanet stannade kvar inom släkten genom att syskonbarn trädde till som brukare om arvinge saknades.

Kronobonden kunde som regel överlåta ”åborätten” till endast en arvinge. Avtal till brukningsrätten hade man till en början bara genom årlig förlängning, men senare i sexårsperioder Rättigheten var emellertid ej lagstadgad och risken fanns att Kronan behövde gården för byte eller försäljning. Besittningsrätten och överlåtelserätten förstärktes med tiden. Övriga syskon blev dock arvlösa till kronofastigheter, men oftast utlösta vad gäller lös egendom. Byggnader på ofri grund betraktades då liksom nu som lös egendom. Efter 1747 kunde man även få tillstånd att klyva kronojord.

 

Indelningsverket

(Sök historia t.ex. lycos Spray.se)

Genom att Karl XI reducerade adelns och frälsets privilegier blev det möjligt att fullfölja systemet med avlöning av ämbetsmän och militär personal. Detta började tillämpas redan på 1600-talet och skulle komma att bestå ända till 1800-talets slut. En ämbetsman eller militär tilldelades ett boställe att bruka i egen regi, eller att arrendera ut. Bostället följde befattningen och ej personen. Han skulle själv uppbära räntorna eller skatten från ett antal hemmanen som lön men var i lag förbjuden att på egen hand öka uttaget över vad som stod i jordeboken. Eftersom skatterna till stor del betalades i natura var systemet okänsligt för inflation och förmånligt för bönderna i fredstid.

 Rusthållarna i byn

Till skillnad från indelningshavaren som var tilldelat ett boställe var rusthållaren en bonde. Rusthållet innebar att vissa skatte- och kronohemman mot befrielse från grundskatter underhöll en ryttare med häst och utrustning. Hemmanet kallades då ett rusthåll och innehavaren kunde titulera sig Rusthållare. Ibland var det svårt att finna hemman som var tillräckligt stora för åtagandet, vilket fick kompenseras med rätt att uppbära ränta från närligande hemman. Dessa hemman kallades ”augementshemman”, vars bönder således blev ränteskyldiga till rusthållet. Karl XII tvingades under sin tid utöka antalet regementen. Dessa fick benämning ”tremänning”, vilket innebar att tre rusthållare kunde gemensamt svara för underhållet av en soldat. Rusthållet innebar en risk i tider av krig att ersätta den stupade soldaten och hans utrustning, medan skattebefrielsen i fredstid blev gynnsamt.

När det gäller det militära tillkom även ”det ständiga knektehållet” med rotesystem, vilket innebar byns skyldighet att anskaffa och underhålla soldater och båtsmän.  I Håslöv fanns det således två rotar till infanteriet samt två dragoner med tillhörande torp. En konsekvens av systemet blev att bönderna befriades från utskrivningar och knektehållet blev enbart en skatt på jorden. Norra Skånska Infanteriregementet har funnits sedan 1811 och byggdes upp med erfarenheter från Finska Kriget 1809 av den kände Generalen von Döbeln.

Håslöv bys handlingar från storskifte med utbrytningar, samt laga skifte visar på ett flertal kronorusthåll. Håslöv Nr.15 hade ett eget dragontorp som efter Laga skiftet hamnade inom Nr.16 ägoplan där Johannehem i dag ligger. Dragontorpet på Kvarnäsvägen underhölls av Håslöv Nr.1, 5,och 9 och är beskrivet att ligga på Myllehögen.

Rusthållarna liksom för rotebönderna var befriade från utskrivning. Ett undantag från detta var Dragonen John Falk, som red för egen gård, vilket var ovanligt.  Han kom till Skåne 1690 tillsammans med de trupper som hade uppgiften att ”försvenska” de nya provinserna. På bykrogen i Viby träffade han sin Kjerstina och gifte sig till Viby Nr.8, sedan kallad Falkagården

 ( se home.swipnet.se/fam/falk/default.html)

Många av de äldre i byn har säkert minnen från den sist indelte soldaten Ekstrand i Viby. Andra soldatnamn som nämns i protokoll från  vägdelningar under senare delen av 1800- talet, är Österbladh, Stark, Ström och Lindh. I husförhörslängder finns flera andra t.ex. Lilja, Ohrgren, Ljunggren, Dahl och Ring. Det nya systemet med värnplikt infördes 1901. (Läs mer om inelningsverket under historia på nätet)

 

     

Till sidan 1