VIBY i gamla tider

 

 Sveriges Jordbruksreformer   1.

 

Jordbrukssamhället

Befolkningsutveckling – Produktivitet

Antalet invånare i Sverige vid 1700-talets början uppgick till 1,4 miljoner, varav 80 % på landsbygden och sysselsatta med jordbruket och dess binäringar. Detta gällde inom nuvarande gränser med Skåne, Blekinge och Halland, vilka tillföll Sverige, efter freden med Danmark 1658 i Roskilde.

Den långa perioden med krig mot Danmark och fälttågen på kontinenten under 1600 och 1700-talet och inte minst försvenskningen av Skåneland var en tid med mycket oro i våra bygder. Skador efter truppsammandragningar och belägringar av den viktiga fästningen i Kristianstad tog mycket kraft att reparera runt om i våra byar. Brända gårdar och hela byar i aska var vanligt att lämna efter sig, av såväl danska som svenska krigshärar, när de tvingades retirera från förlorade områden. Flera gårdar låg helt öde i t.ex. Balsby och Fjälkinge. Fattiga bönder hade svårt med sina åtagande i jordränta eller s.k. ”avrad” i natura till ägarna av jorden.  Självägande bönder var inte så vanligt och att äga jorden var under lång tid enbart en belastning genom skattepålagor.  Svårigheten gällde även att hålla det nödvändiga utsädet, som i många fall enbart gav den dubbla avkastningen av råg, eller något mer för havre. Ofta fick ägarna till en gård bidra med utsäde och ibland ingick det i avradet. Detta gällde kanske mer i de av militärtrupperna mest drabbade byarna. Viby och Håslöv hade det troligen litet lugnare eftersom ingen militär ville riskera att bli instängd på landtungan mot sjön.

 Skog saknades nästan helt i vår bygd och man fick åka långa vägar för att skaffa ved och virke för hägnad. Dåtidens jordbruk var mycket lågproduktivt och som med stor möda försörjde sina boende på vad gården producerade. Redskap och byggnader tillverkades under den tidiga delen av 1600-1700-talet i egen regi. Hantverkare på landsbygden t.ex. skomakare och skräddare kunde som regel utöva sin näring utanför skråväsendet och på så sätt slippa betala skatt. Skråväsendet med skarpa regler inom hantverket nådde inte alltid ut på landsbygden. Dess historia, som är nog så intressant, tog sin början redan under medeltiden på kontinenten och nådde vårt land under 1700-talet. Skråväsendet upphävdes i Sverige 1846.

Som ett annat exempel på inskränkning kan nämnas att det var strängt förbjudet att brygga och sälja öl till de militära trupper som tidvis var förlagda i byarna. Utskänkningsrätten var förbehållen gästgivargården och dess efterlevnad bevakades noga av innehavaren, vilket domar från tingsrätten i Fjälkinge kan vidimera. 

Självhushållning rådde och infrastruktur för hantering av livsmedel var obefintlig. Endast spannmål kunde transporteras längre sträckor på den tidens dåliga vägar. Vägarna var ofta i sämsta skick på våren då behovet att flytta spannmål var störst. Vinterföre med tjäle och släde gav bästa förutsättningen för transporter. Man var mycket beroende av marknaden i närmaste stad för de små kvantiteter avsaluprodukter som blev över när skatten eller ”jordräntan” i natura hade levererats. Ojämna skördar mellan åren gjorde att priset fluktuerade på det överskott, som fanns att sälja.

Efter det att Skåne kom att tillhöra Sverige vändes försäljningskanalerna till tvång för de skånska bönderna att leverera spannmål till övriga delar av Sverige, där det ofta rådde stor brist. Kontanta medel var ovanliga och det skulle dröja länge innan bankväsende och fungerande sparinrättningar fanns att tillgå på landsbygden. Att spara i silver var under lång tid det vanligaste och värdemässigt  säkraste sättet för den som lyckats skrapa ihop något mer än till livets nödtorft.

Missväxt kunde inte undvikas under vissa år och svårigheter att lagra och spara livsmedel, till nödåren tillhörde tidens stora problem. Hembränd sprit fanns det dock gott om och ibland serverades det ”sypar” till frukost när brist på annat rådde. Stora mängder hembränd sprit konsumerades således och blev ett stort problem i samhället. Flera ansträngningar gjordes för att begränsa tillverkning genom att tidvis införa regler av olika konstruktioner. Gustav III misslyckades med försöket att starta kronobrännerier och skattebelägga tillverkningen. Spritbränning skedde i lönndom i stor skala och systemet avvecklades.  Det skulle dröja till 1856 innan lagen om förbjuden hembränning infördes och bybrännerierna under statlig kontroll tog över tillverkningen. 

Djurhållningen var begränsad på grund av brist på foder under vintertid och spannmålsbaserad kost var därför den viktigaste delen på bordet. Dessutom gällde samma förutsättning som nu att vegetabilier krävde mindre insats per producerad energienhet. Kålhagarna som låg närmast gårdarna i byn fick ta hand om den mesta gödseln för att säkra en något varierande kost. Talesättet om ”ängen som åkerns moder” var en realitet. Med detta menades att antalet djur som kunde hållas var begränsat av ängens storlek, vilket i sin tur bestämde hur mycket gödsel man hade att tillgå. Detta var före den tiden då förädlade vallväxter fanns att tillgå. Djuren var hänvisade till bete på magra självsådda trädor med gemensambete, samt på utmarkerna som låg utanför de inhägnade vångarna. Ängarna var viktiga och inhägnades på samma sätt som åkern för att vara reserverad för höskörd. Hästarna som ingick i indelningsverket och oxarna som hölls till dragkraft krävde stor del av vinterfodret. Stängsel och hägnad var därför en av de viktigaste funktionerna för byalaget att bevaka med bestämda bot för den försumlige.

 

 

 

Byalag - Tegskiften

Den fasta byalagsorganisationen är känd sedan 1200-talet. Byn var indelat i grupper av hemman s.k. ”Bol”, som kunde variera i storlek mellan olika byar. Ibland kunde mer än ett bol t.ex. i Fjälkinge rymmas inom samma by. Antalet vångar kunde också variera beroende på om tvåsädes, eller om tresädesbruk tillämpades. Tvåsädes var det vanligaste, men i bättre jordbruksbygder förekom tresädes. Tvåsädes innebar att ena vången odlades medan den andra låg i vila.  Det gemensamma begreppet ”inäga” för åker och äng som inhägnats kom senare under ”laga skifte” att benämnas ”inrösningsjord”. Vången kunde ha flera åkrar så kallade ”fall” allt efter förutsättningarna att odla. Dränering tillämpades endast genom att ”rygga” de långsmala skiftena på samma håll vid plöjning. Täckdikning skulle så småningom förbättra dränering och bördighet men först en bit in på 1800-talet

För att fördela jorden rättvist inom vången odlades i smala tegar. Ett system där gårdsplaceringen på bytomten bestämde läget i vången kallades solskifte eller bolskifte. Det senare gällde i Skåne och förekom främst för att underlätta för kronan och frälsejordsägarna att hålla reda på sitt ägande. Antalet tegar bestämdes av flera faktorer, såsom antalet hemman och odlingssystem, samt antalet vångar och åkerfall. Ofta kunde därför antalet tegar överstiga femtio på ett hemman och i stora byalag till över tusen.  Genom att göra skiftena långa och smala fick man en viss riskfördelning under torra och våta år, eftersom jordarten kunde skifta.

 Olika typer av jordägande

Redan på 1500-talet hade den svenska kronan under Gustav Vasa upprättat jordeböcker för att kunna beskatta de olika hemmanen, med ränta eller s.k. avrad. All jord var upptagen i jordeböcker, där skatteplikten för varje hemman var uträknad i ”Skattehemman”. En hel gård betecknades som ett mantal. Efterhand som mer jord odlades upp och kunde räcka till försörjning av mer än ett hushåll förekom hemmansklyvning. Hemmanet förblev från kronans synpunkt dock ett ”hemman” i skattehänseende.

Efter freden i Roskilde 1658 behövdes nya kartor i den erövrade provinsen. Under 1670-talet genomfördes det svenska systemet med jordrevningsprotokoll där åker och äng uppmättes. Ett protokoll från jordrevning 1671 på Håslöv Nr.14. finns återgivet i byhandlingarna. Gården tillhörde kyrkan och revningen var ett system att bestämma grundskatten.  En bonde kunde vara självägande skattebonde, men ofta var han s.k. ”landbo” under någon annan ägare.Tidigare under otrygga tider, när befolkningen behövde hjälp till sitt beskydd avstod bonden självmant från sitt ägande. Fördelen med att själv äga sin jord var inte så stor. Jordägaren bodde ofta på långt avstånd och hade till sin hjälp en ”bryte”. Han hade flera landbor under sig som då för denna trygghet betalade avrad och slapp betala skatt till kronan.

Fördelningen mellan de olika ägaregrupperna har skiftat genom tiderna. Kronan ägde jord som den katolska kyrkan tidigare fått i sin ägo genom gåvor. Danmark hade liksom Gustav Vasa i Sverige genomfört en reformation av kyrkans egendom där jorden beslagtogs.   Lunds stift är dock fortfarande en stor markägare. De flesta gårdarna i Håslöv var innan friköpandet s.k. ”kronogårdar”. Detta gällde även Nr.5, men avradet tilldelades en sjukinrättning , troligen ”Sankt Annas” i Åhus  och blev därigenom en ”hospitalgård”.

Den skånska provinsen hade från den danska tiden många godsbildningar med underlydande gårdar och torp, företrädesvis belägna i de bättre odlingsområdena. Vid mitten av 1600-talet ägde adeln 65 % av den odlade jorden i Skåne och många var skattebefriade frälsegods.

Flera av Skånes adelsmän fick se sitt gods i annans ägo efter freden i Roskilde 1658. En del fick lämna Skåne beroende på vilken sida de valt under kriget. Försvenskningen samt fredsöverenskommelsen med Danmark, föranledde en livlig handel och byte av fastigheter. För att behålla Bornholm tvingades Danmark att köpa upp flera gods i Skåne och använda dessa som bytesmedel till den svenska staten. Hovgården i Legeved kom på så sätt i Svenska kronans ägo liksom Lillö Kungsgård.

Danmark hade under lång tid behärskat inloppet till Öresund och tvingat all sjöfart att betala tullar. Orsakerna till krigen mellan Sverige och Danmark, berodde förmodligen i hög grad på just detta. De stora inkomsterna från tullen, hade gjort det möjligt att låta adeln äga en stor del som frälsejord och befrielse från skatt i utbyte mot tjänster som officerare. 

Genom de stora avsöndringarna av kronojord till frälsejord, tappade den svenska staten en stor del av underlaget för skatteinkomster. Karl XI genomförde därför den s.k. ”Reduktionen” under 1680- och 1690-talet, där hälften av egendomarna återfördes till staten. Andelen kronojord ökade starkt i omfattning. Bönderna nöjde sig med att vara kronobönder och ”åboar” med besittningsrätt. Deras ställning i samhället skilde sig inte nämnvärt åt gentemot skattebönderna. Friköpandet skulle vänta tills slutet av 1700-talet då man under gynnsamma förutsättningar kunde bli ägare till sin gård. Ljungby Gods ägde i Håslövs by frälsegårdarna Nr. 11 och 13 medan Nr.17 tillhörde Hovdala.

     

 

Jordägarekategorier, 1600-1700-talen

Indelningsverket

AGRARA REVOLUTIONEN

Storskiftet - Enskiftet 1749-1827

Laga skiftesreform

1827

Kartor

Första sidan

 

 

   

Till sidan 1