VIBY i gamla tider

 

Viby IF

Del 2 – ”den andra halvleken”

Sammanställd av Karl-Erik Mårtensson, Sven-Arne Ström och Arne Svensson Redovisad vid medlemsmötet 2006-01-24

Innehåll: Idrottsliga satsningar;Loppmarknad; Ungdomssatsning; 70-årsjubileum

Se också redovisningen av del 1, åren 1927-1959

Vi är nu framme i mars år 1960. Gräset som såtts förra hösten på den nya idrottsplatsen har stuckit upp, åtminstone på de flesta ställen, och man var ganska optimistisk lite till mans. Men tyvärr, det gräset som inte hade grott – grodde inte heller, varför stora ytor på flera ställen fick sås om. Detta satte ju direkt stopp för något som helst idrottsligt utnyttjande av den nya anläggningen - åtminstone fram till höstomgången 1961.

Träningen fick ske provisoriskt på andra ställen i byn där så fanns möjlighet. Det jobbades dock vidare. Anläggningen inhägnades, en borra på 96 meter gjordes och bevattningsanläggning och gräsklippare anskaffades.

Men allt detta kostade pengar, och styrelsen brottades med stora ekonomiska problem då amorteringar och andra löpande utgifter för idrottsverksamheten slukade vad som fanns i kassaskrinet. Detta trots, att de gamla beprövade inkomstkällorna, årsfest med kabaré i januari och gräsfest på sommaren nu fått förstärkning av en årlig handarbetsauktion, där ortsborna skänkte sina alster som sedan såldes till höga priser. Visst kunde det uppfattas som konkurrens mot de sedan många år etablerade handarbetsauktioner som Röda Korset och Kyrkliga syföreningen växelvis anordnade - men icke! Idrottsföreningens ordförande, Karl-Erik Mårtensson, hade ju för några år sedan tagit på sig rollen som ropare åt dessa föreningar, och då också blåst ”nytt liv” i deras arrangemang, varför man ansåg det som självklart med en auktion i ”hans förenings” regi. Vidare kände man det som hela byns angelägenhet, att så här ställa upp när nu idrottsföreningen verkligen behövde det.

På grund av ett för tillfället otillräckligt ekonomiskt underlag, men säkerligen till en del även beroende av att arbetsgnistan, också för tillfället, var förbrukad hos de styrande, beslöts att ta en paus innan nästa projekt påbörjades – omklädningsrummet.

Fotbollen fick således fortfarande spelas i Vanneberga några säsonger till men till höstsäsongen 1962 stod en fin plan redo att ta emot de första motståndarna, Skepparslövs IF.

 

På bilden ses några träningssugna fotbollsspelare samlade utanför lagledaren Lennart Olssons hus för samåkning ner till Kvarnäs. Karl-Erik Mårtensson, som här höll i kameran, fick upplåta sin källare för omklädning och dusch.

Föreningens duktige målvakt, Åke Hansson,” kör en liten uppvisning” på Bröden

Efter en kanske lite längre väntan än man trott kunde man äntligen spela på den nya planen.

Här ett av 60-talslagen där:
Stående från vänster: Henry Ådermark lagledare, Arne Svensson, Carl-Gustaf Svensson, Gustav Nylander, Ingemar Månsson, Christer Winberg, Gert Nilsson och Kennet Ljung.
Knästående: Kenneth Stark, Egon Nilsson, Karl-Axel Mårtensson och Jörgen Arvidsson.


Något ordnat omklädningsrum fanns inte men sommaren året därpå påbörjades byggnationen av sådant och på våren 1964 stod detta, och då också hela anläggningen, fullt klar.

En högtidlig invigning med invigningstal, korum, musik av Åhus Blåsorkester, uppvisning av Kristianstads Brukshundklubb och fotbollsmatch mot Rinkaby under lördagseftermiddagen fortsatte med festligheter på Hercules under kvällen.

Nu skulle man ju kunna tro, att allt var gott och väl, men man fick andra problem att brottas med. En skriande spelarbrist för fotbollen. Handbollen förde en medelmåttig tillvaro och fick till och med kämpa för sin existens i högsta divisionen av Kristianstadortens handbollsserier och bordtennisen fick läggas ner på grund av lokalbrist. Man kan gott påstå att den idrottsliga verksamheten förde en mera dämpad tillvaro en bra bit in på 1960-talet.

En ljusning såg man dock i att byggnationen var på stark frammarsch i byn. Med ekonomiskt lyckade arrangemang i årsfester med kabaréer, sommarfester –någon gång med karnevalståg, samt årliga handarbetsauktioner förde man ändock skutan vidare.   

Även om bugeten till själva idrottsutövandet var extremt stram och man gjorde allt för att minimera driftskostnaderna för idrottsplatsen, var ändå ekonomin ett ständigt problem för de styrande inom föreningen. Så därför, när sekreteraren Henry Ådermark ”fått nys om”, hur en förening med liknande ekonomiska bekymmer som Viby IF:s, startat ett månadslotteri bland sina bybor, gjordes det likadant här i byn 1966. Månadsavgiften hämtades upp av särskilda uppbördsmän, som ofta på cykel körde runt i byn för att inkassera.

Stödförening bildas

Men redan året därpå fick detta lotteri lite mer organiserade former då - den 26 februari 1967 nere på Hercules - Viby IF:s stödförening bildades. Den första styrelsen bestod av följande personer: Stig Andersson, som valdes till ordförande, George Ljungqvist, Arvid Olsson, Carl-Axel Lindblad och Gösta Svensson som övriga ledamöter. Som representant av huvudföreningen valdes Karl-Erik Mårtensson, som också verkade som den nya stödföreningens kassör.

Ett reservlag från allra första början av 60-talet:
Stående från vänster: Alf Vendel, Pekka Järvinen, Bo Johansson, Stig Andersson, Jan Sköld och Göran Ljunqvist.
Sittande: Svenne Svensson, Lars-Erik Svensson, Ingvar Österblad, Leif Rydeman och Johnny Nilsson.

Även om matcherna fick spelas i Vanneberga, svek inte de verkliga entusiasterna sitt lag.

 

Ett lag från 1960, som fick spela sina hemmamatcher i Vanneberga.
Stående från vänster på bilden: Karl-Erik Mårtensson, Göte Hansson, Pekka Järvinen, Göran Ljungqvist, Hasse Månsson och lagledaren Lennart Olsson.
Knästående: Svenne Månsson, Lennart Ottosson, Rune Borgström, Åke Hansson, Bo Oscarsson och Arne Svensson.

Det skulle visa sig, att denna förening inte bara fick en ekonomisk och en organisatoriskt stödjande betydelse för Viby IF. Utfärder, festligheter med god mat och dans till bra orkestrar, gökottor m.m., allt välordnat, lockade många deltagare. Detta skapade gemenskap och trivsel och då byggnationen nu kommit igång på allvar i byn, drog dessa arrangemang också till sig ett flertal nyblivna Vibybor. Så gott som alla dessa ”smittades” av den samhörighetskänsla och den anda som rådde och växte därmed också direkt in i byns gemenskap. Således blev Stödföreningen härigenom en förening med en stor social betydelse för vår by.
 

Idrottsliga satsningarÜ