VIBY i gamla tider

Om fisket i byn

Fiskets betydelse och utövningsformer för Viby-borna genom  tiderna


De längst bak i tiden verksamma yrkesfiskarna från Håslöv, och som då också utövat sitt yrke i den del av Hammarsjön som tillhör våran by, kan vi spåra till Nils Hansson som bodde i nuvarande Alekroken i Kvarnäs (i det hus som på senare år bland annat Thomas krukmakare haft sin verksamhet i) och Jöns Nilsson som bodde i det hus som de flesta av oss lite äldre vibybor känner som Karlbergs - (Storspovsvägen 1). Säkert har det funnits de som till stor del försörjde sig på fiske långt tidigare - men om de kunde titulera sig med det vi i dag menar med yrkesfiskare är dock mera tveksamt.
Från 1800-talets senare decennium och en bit in i början på 1900-talet var Nils verksam som yrkesfiskare - men sedan tog hans son Edvard Nilsson - mera känd som Fiskar-Edvard allt mera över verksamheten som han i sin tur höll på med fram in på 1940-talet.
Då detta var före utombordsmotorernas tid, och Hammarsjön vid högvatten gick så gott som upp till dörren på deras hus, kan man väl gissa att hans fiske bedrevs till största delen i och i närheten av Kvarnäsviken. Men säkerligen sträcktes fisketurerna ofta ut betydligt längre i sjön med hjälp av segel och vana roddtag.
Jöns Nilsson - Fiskar-Jösse hade ju också nära till sjön och bedrev till största del sitt fiske från ”Herkuleskroken” och utemot ”Holmarna”.
Till sin hjälp med fisket anlitade Jöns ofta Adolf Karlberg som då arbetade vid Viby station bland annat som växlare. (Stickspår fanns till likkistfabriken liksom till lastkajen för godstrafik).
Efter Jöns död flyttade Karlberg in till änkan - Fiskar-Sissa - och i början tillsammans med henne - och sedan på egen hand bedrev han visst yrkesfiske - också han in på 1940-talet.

Ål och gädda var då som nu den mest eftertraktade fisken men även det vi idag kallar skräpfisk såsom braxen och sutare var mycket gångbar matfisk - inte minst under krigsåren - då en stor braxen var rena hårdvalutan.
Deras fiskemetoder bestod mestadels av nät- och hommefiske men också långrev var en effektiv fiskemetod framför allt efter ål.
Det verifieras av äldre fritidsfiskare, att Edvard var en mästare i att med ljudlösa årtag lägga ut sina nät runt en ”braxalek” vilket ofta medförde överfyllda nät.

Efter att, liksom ett flertal av vibyungdomen, ha startat sitt arbetsliv inom tegelindustrin började bröderna Sven och Fritz Nilsson fiska i lite mindre skala i slutet av 1930-talet.
”Ängapågarna”, som de oftast kallades för att de hade sitt föräldrahem nere på ängarna -slutade sedermera sina anställningar vid tegelbruket och tillsammans med viss frukthandling kunde man försörja sig på fiske.
När sedan sjön blev uppdelad arrenderade bröderna de flesta fiskerättigheterna i Hammarsjön.
Detta - tillsammans med fiskearrende i ett par andra sydsvenska sjöar -gjorde att Sven o Fritz blev bland de ledande insjöfiskare i södra Sverige.
Den fiskemetod de använde vid fisket i vår del av sjön bestod så gott som uteslutande av en speciell form av mjärdfiske, som de båda bröderna själv hade utvecklat. I den grunda och vassrika Hammarsjön, kunde fisken ledas med ståltrådsnät (kraftigt hönsnät) från vassruggarna via dubbla speciella förgårdar in i mjärden som var gjord av ännu kraftigare nät, s.k. rävnät.
Särskilt lyckosamt kunde gäddfisket vara när sjöns vattenstånd var riktigt lågt någon vår. Då tvingades gäddan leka i hålor och vassruggarna ute sjön - i stället för uppe på de översvämmade ängsmarkerna som annars gärna blev deras lekplatser och där inte kunde nås med ovanstående fiskemetod.
Under tidigare år bedrev de dock också isfiske med gäddsaxar. Här var sparkstöttingen transportredskapet vilken de behärskade till fulländning.
Yrkesmässigt fiske bedrivs fortfarande i en större del av byns vatten - även om detta fiske numera endast får betraktas som en biinkomst till fiskrättsinnehavarens pension.
Om jakt och fiske

 

 

 

 

 

 

 

 

Fritidsfisket:

Husbehovsfiske har säkerligen utövats så länge våra trakter varit befolkade. I historieböckerna kan man ju läsa om olika primitiva fiskemetoder och säkert har dessa metoder också utövats i vår bys fiskevatten.
Att man sen, i för oss lite närmare tidsperspektiv, enades om att de som i byn hade ”mantal satt jord” också hade viss rätt till fiske och sjöhöste, visar att detta fiske för den enskilde bybon fortfarande var av stor vikt och många utnyttjade också sin rätt.
Denna möjlighet till ”fritt fiske” för byborna togs dock bort i samband med uppdelningen av byns del av sjön som blev klar år 1947- då de största markägare fick gränserna för sina vatten utstakade och de lite mindre markägares vatten slogs ihop till ett par utstakade större enheter. De allra flesta byborna, men som också var de som hade de minsta arealerna, löstes ut medelst en engångssumma.
Flera av dessa markägare kvitterade dock inte ut denna summa som protest mot uppdelningen - som genomfördes trots att protestlistor fyllda med namn lämnats in. Drivfjädern för dessa protestlistor var Bernard Bondesson på Brötavägen - som hade de flesta av småtomtsägarna med sig. (Se mer om detta i särskild dokumentation om uppdelning av Hammarsjön under åren 1945-1947).Under senare år ingår Hammarsjön i Nedre Helgeåns Fiskevårdsförening. Genom medlemskap i denna förening har gemene man nu åter möjlighet att fiska i sjön. Dock är det för dessa endast sportfiske som gäller - yrkesfisket bedrivs således parallellt med detta fiske.
 En viss spänning och avkoppling - men säkert i lika hög grad för att få ett tillskott till det ofta fattiga matbordet gjorde, att många bybor genom tidigare år ägnat sig åt detta fiske. Detta, trots långa och hårda arbetsdagar och veckor som inte gav allt för många timmar över till vila. Då de flesta av deras fiskemetoder var i bruk långt in på 1900-talet är det lätt att känna igen sig i berättelserna om deras ”bedrifter.”

I sportfiskesammanhang har Hammarsjön (då givetvis också omfattande Håslövs vatten) blivit en attraktion främst för de stora fiskarnas skull.
 (Skrivaren med gädda med vikt 15,5 kg)
 

 
Karl Ström som hade sin eka ”parkerad”i brukskanalen i Kvarnäs var en av dessa fritidsfiskare. Från någon gång på 1870-talet och en bra bit in på 1900-talet förlade han en mycket stor del av sin fritid på sjön.
Långrev var det som det mest fiskades med och än idag är ju detta en effektivt och vanlig fiskemetod. Då dåtidens bomullsrevar hade en betydligt kortare livslängd än dagens nylonrevar fick nya sådana knytas allt som oftast. Bomullsgarnet som oftast skulle vara 18-trådigt - och helst vänstertvinnat för att inte ”sno sig så lätt” köptes i härvor som färgades och nystades före att reven skulle knytas.
Vid ett sådant fiske tillsammans med sonen Sven strax vid 1900-talets början strax utanför Ålören kände han att något stort fanns på någon av krokarna längre fram på reven. Och mycket riktigt: - upp ur vattnet kom ett huvud av ett monster och ett slag med den stora kroppen strax under vattenytan gav en svallvåg som gungade hela ekan och farsgubben blev så rädd att han släppte reven varvid odjuret slet sig vilket föranledde gubben att utbrista - ”vilken jäkla tur att han gick - med den i båten hade det gått rakt åt helsike med både båt o oss för dä va Hin själv”! - beskriver Sven denna fiskeupplevelse. Först långt senare i tiden är Sven säker på att det var en stor mal som de hade på kroken - vilket också är det sannolika.
Ett annat effektivt fiske som bedrevs framför allt tidigt på våren på de översvämmade ängarna, där vattnet var klart och lagom djupt, var ljustring i ljuset av karbidlampans sken framme i båtfören. Fisken drogs till ljuset och kunde där lätt fångas med ljuster.
En särskild form av ljustring var isfisket efter ål i den botten som de erfarna fiskargubbarna visste att ålen sökts sina vinterkvarter i. Här använde man en lång trästör som man fäst en speciell ”ålsax” på och på ett systematiskt sätt kände sig fram till den nedgrävda ålen genom ett hål i isen där den sedan med en hårdare stöt kunde fångas med saxen.
Ett betydligt mer tekniskt avancerat ålfiske - men kanske också det mest effektiva för dem som behärskade konsten - var att ljustra ål ”på rörelse”.
I framförallt, de numera från sjön så gott som helt försvunna, ”rockevassarna” skedde detta fiske och var som mest effektivt på våren när rockorna precis stuckit upp någon centimeter över vattentytan.
Det fordrades förstås helt lugnt väder vid denna fiskemetod som oftast gick till på följande vis:
Man använde även ljustret till att staka sig fram i vassen. Med ett litet stampande i båten skrämde man upp ålen så den simmade några meter från sin ståndplats. Denna rörelse syntes tydligt genom att vasstopparna böjde sig där ålen simmade fram. Man såg även var ålen stannade genom att den sakta stod och rörde på stjärten nere vid botten - och då också röjde sig genom vassens rörelse. Kunde man inte fånga ålen när den ”sprang upp” - smög man sig således fram där den åter ställt sig med vajande rörelser - och gjorde ett nytt försök.
Denna fiskemetod, som var unik för grunda sjöar idkades ända in på 1940-talet då det förbjöds.
Det är därför säkert, att några av oss varit med om att idka denna fiskemetod.
Som tidigare kända ”riktiga virtuoser” med ålajärnet måste vi nämna ”Susa - Gösta” som den främste men också ”Knut i ängarna”, ”skräddarens Assar” och Ernst Johansson platsar i denna elitserie.
Bland annat kommer skrivaren av detta ihåg, från någon gång på 1940-talet, då Assar och Ernst fyllde flera tvättbaljor på skräddar Skölds gård med ål när de kom hem efter en lyckad fiskemorgon med sina ljuster. Då detta var före frysboxens tid konserverade fru Sköld ålen i glasburkar sedan hon skrapat rent skinnet. (ålen flåddes således inte).
Att sätta ståndkrok, framförallt på isen, var enligt de gamle fiskarna ett effektivt sätt av gäddfiske och som därför flitigt utövades av dessa. Nuvarande angelfiske, som i dag utövas mestadels som rent sportfiske, är väl en motsvarig metod och som också kan ge goda fångster.
Att ”glindra” är en metod som flitigt används genom alla år. I dåtiden med en bommulslina ofta agnad med levande fisk och upplindad på en enkel dragvinda - i nutid med stark nylonlina, speciellt vassdrag och med tekniskt fulländad kastspöutrustning.
I motsats till i flera andra sjöar - där metet var en stor del av husbehovsfisket och utövades både av gummor och gubbar - har det inte kunnat konstateras något större intresse för detta fiske bland byns kända fritidsfiskare från 1800-talets mitt till fram på 1900-talets senare decennium. Detta har mest utövats som en hobby av byns pojkar i yngre ålder. Under senare år har dock detta fiske lockat allt fler utövare. I takt med att utrustningen utvecklats, där hyperkänsliga spö signalerar minsta napp, är det framförallt nattmete efter ål och sutare som tilldrar sig utövarnas största intresse. Detta fiske är att betrakta som ett rent sportfiske som fordrar massor av teknik och där flera av utövarna är rena fanatiker som far land o rike runt för att meta.
Kastspöfisket är det sportfiske som har de flesta utövare i byns fiskevatten av i dag.
Mestadels är det stora gäddor och abborrar som lockar - men chansen att få en vacker öring på kroken är också påtaglig vid vissa tillfällen under året.
Den ”meste och nog också den bäste” av denna sorts fiskare var säkert Wong från Höör, som ofta sågs i aktion med sitt spö på Håslövs vatten under de senare decennierna på 1900-talet. Ofta sågs han dra upp massor av gäddor och enligt hans egen utsago var hans rekord över 100 gäddor på en och samma fiskedag.

Och vem vet - kanske får de sedan många år hädangångna gamla vibyfiskare från sin himmel se hur ”hin själv” hämtas upp ur deras gamla sjö.

 
Dokumenterat av Sven-Arne Ström och redovisat på medlemsmöte den 26 november 2002

Startsidan